en vanlig dag

det är lördag. klockan ringer klockan nio, men jag snoozar i 30 minuter trots att jag sovit i över nio timmar, snoozar som alltid. morgnarna har aldrig varit min tid på dagen. jag går upp och duschar, fönar håret, klär på mig. svartmelerade stuprör med den mörkbruna tröjan och ett vitt linne under. det blir bra. i köket rostar jag bröd och häller upp fil, flingor och osaltade nötter.

det är sol ute. på väg till lise-ellen andas jag in vårljuset, som egentligen är höst. i öronen har jag lisa ekdahls lars winnerbäcks-producerade skiva. jag hör hans röst mumla stämmor i bakgrunden. hans djupa bas mot hennes drillande heshet. det är som två världar som möts, tänker jag. lisa är min barndom, mitt femte skolår. varje kväll somnade jag till "med kroppen mot jorden", och varje dag gick jag till skolan och tampades med de flickor som inte längre vill vara mina vänner. jag kommer ihåg att jag grät, men minns inte hur det kändes. känner ett lyckligt vemod i mig med dessa minnen i tankarna. den jag var. lasse är mina tonår, min ångests och mina tårars röst. men också av honom fylls jag av en upprymdhet, en känsla av att det är det som har varit, att det är det som har skapat den jag är nu, den jag tycker så mycket om att vara.

(och här någonstans, bilder av mamma. mamma, med sitt knallröda hår och kajalkantade ögonlock. jag ser henne på föreningsgatan, med en lång grön indiska-klänning som är alldeles för stor. den har vita fläderliknande blommor på sig. hon sitter vid köksbordet med ena knät uppdraget mot hakan, och med sitt rufsiga hår i en slarvig knut. hon äter frukost, den nämnda klänningen agerar nattlinne. vitt fransbröd med ost och kaffe med mjölk, som får mig att tänka på varm chokladmjölk.

och sen, mamma på västra storgatan, långt senare. hon och jag och siri i köket, med sara löfgrens radioplåga "starkare" på högsta volym, man hör inte vad man tänker. så tänker vi inte heller utan står och skriker med i refränger och dansar runt köksbordet, som i trance. roger kommer hem, och scenen avbryts på ngt vis. vi sänker musiken och ser på varandra, alla tre fulla i skratt.

jag vet inte var bilderna kommer ifrån, men det har glidit in och ut ur mitt minne hela veckan. det är varma minnen, kärlek och rödtonat ljus, och det gör mig så glad att jag har dem, att de finns där, i mig. att det också är jag, mig mitt och bygger allt jag är)

framme på lökebergveien och sätter igång direkt. rensar majs, haricoverts och brysselkål, ställer i ordning quichen och de fyllda paprikorna. det är konfirmation. lise-ellens äldsta dotter edle sofie skall konfirmeras, men förbereldelserna för mig påminner om en svensk student. femton år är hon, och som jag förstått det, djupt troende. i sitt tacktal till gästerna som är där berättar hon om tjejerna på hennes skola som pratar om vad de ska göra med alla pengar de kommer få, vad de ska köpa vart de ska åka. hon berättar om sin irritiation över deras inställning och att hon därför bestämt sig för att ge alla pengar hon får till cancer-forskning. 6300 kronor blev det. och jag är helt fascinerad. femton år!! hon berättar också om middagen som de har ätit, att hon valde att servera en vegetarisk buffé för att visa alla att det går att göra god mat, trots att man inte använder kött. att hon ville göra det som ett statement. och kaffet de dricker till desserten är naturligtvis fair trade. mitt sinne registrerar in allt, och jag insuper den varma stämningen i rummen. känner mig delaktig, trots att jag bara är där och hjälper till med serveringen. efter middagen reser sig en av gästerna och tackar för inbjudan, maten och "my för den goda servicen". allt känns lite främmande, och overkligt. som att det är en del av mig, men ändå så fruktansvärt avlägset.

återigen reflekterar jag på den jag är, på vem jag är.

det är som om jag lever flera olika liv, alla med lika stora delar av sådant som är en del av mig, men också sådant som inte är en del av mig. jag har förvandlats från en person till ett pussel, och jag vet liksom inte riktigt i vilket ordning jag ska lägga bitarna så att det blir bäst. de passar ihop på flera olika ställen. det var heller inte längesen jag läste hermann hesses stäppvargen, och jag tänker på hans beskrivning. att alla människor består av tusentals olika fragment och att vem man är och hur man lever helt enkelt handlar om vilka bitar man låter komma fram och vilka bitar man förtrycker och gömmer undan. på ngt sätt bekräftar det min känsla av att det är omöjligt att välja ngnting på grund av att allt som känns rätt också känns lite fel, beroende på vilken del av sig själv men känner efter med.

på vägen hem ringer jag daniel, och under hela den 20 minuter långa promenaden diskuterar vi Michael Gambons tolkning av karaktären Albus Dumbledore i senaste harry potter-filmen. bägge är vi djupt missnöjda med hur han hela tiden övermarkerar sin högstatus med en slags auktoritär stränghet, när vi båda har tolkat in dumbledores utstrålning som ljus och lättsam, som ngn som inte behöver markera ngnting, som bara är en naturlig högstatus. lite kul kuriosa är f ö att karaktären heter professor humlesnurr i den norska versionen. vem kom på den idéen?

hemma nu. har plockat undan disken, vikt och sorterat tvätten och kollat över min planeringskalender för de närmaste veckorna och inser ngnstans vilka andra sidor av mig själv jag låtit komma fram sen jag flyttade till norge. eller för den sakens skull sen jag började umgås mer med anna, träffade maria, sen jag gjorde slut med per, träffade daniel. det är märkligt, hur människorna runt omkring mig så markant påverkar vilka sidor av mig själv jag uppskattar mest för tillfället. också intressant hur vissa delar av en själv alltid finns där, vare sig man vet om det eller inte.

har bl a haft en (för många ganska självklar) insikt om att min typ av spontanitet inte är ngt som ligger naturligt i alla människor. och jag börjar genast fundera på var den kommer ifrån, om den kan smitta av sig och om man kan göra ngt för att garantera att den smittar av sig. jag tänker på eventuella framtida barn och jag önskar dem samma självklara spontanitet som jag har, som ligger i mig utan att jag behöver anstränga mig. unnar dem att kunna vara den de är, utan restriktioner. även om den man är kan vara svår att definiera, bland alla variationer och kombinationer man kan åstadkomma med sina pusselbitarbitar.

och nu, som sagt. kväll, natt, pyjamasbyxor och sömn.

i all enkelhet

full rulle på jobbet igen. två nya barn den här veckan och ytterligare ett nästa vecka. det betyder psykiskt påfrestande dagar med osäkra små minipersoner som längtar efter mamma och pappa med referensen: "tänk om de aldrig kommer tillbaka? så här länge har de ju aldrig varit borta innan". det är svårt att sova och svårt att komma på andra saker än att änglas att göra. förutom det så tar det ju ett tag att lära känna ett barn, förstå dess signaler, tolka dess ord och kroppsspråk. alltså: mer gnäll än vanligt samtidigt som hjärnan är upptagen med att registrera in nya lärdomar hela tiden. puh.

men det är ändå mysigt, jag får pussar, kramar och koser till höger och vänster och det enkla självklara övervinner "problemen" utan svårighet. de nya barnen som hittills varit och hälsat på, är lika mysiga, bedårande, söta och egna som alla de som förut fyllde min avdelnings platser.

och vilket lyxjobb jag egentligen har! sitta ute i solen halva dagarna och kramas och småprata. naturligt vis finns det tråkigare bita också. men ändå.

.

i samband med premiären av senaste harry-potter-filmen har jag fått total potter-dille. jag har kollat igenom alla gamla filmer, läst senaste (och sista) boken (som släpptes en vecka efter filmpremiären) och snart lyssnat igenom de tre första harry potter-böckerna på ljudbok, engelska versionen inläst av stephen fry. miljöerna är underbara och jag får genast lust att (lättentusiasmerad som jag är) packa mina väskor och åka till england och läsa på internat.

en annan längtan som kommer ganska stark är längtan tillbaka till min verklga skoltid. mest gymnasiet, som jag (väl bekant för er som kände mig då) slarvade och ältade mig igenom, utan att varken lära mig det jag kunnat eller levat så mkt jag kunnat. om jag hade gått gymnasiet idag hade jag sugit i mig all kunskap jag kunnat komma över, och gått på alla klassfester och klubbar jag kunnat. antagligen har jag bara en helt normal 23-årskris och inbillar mig att jag håller på att bli gammal, trots att jag har hela livet framför mig. och vilket liv sen! :P

åter till tidigare ämne, så vill jag tipsa alla om att ljudböcker är en fantastisk uppfinning (ngt som min far/moa hjälp mig att få upp ögonen för). man kan insupa böcker, samtidigt som man gör andra "nyttiga" saker. eller åtminstone saker som ändå måste göras: städa, äta, transportera sig, träna. min iPod är full av ljudböcker nu, och jag önskar att jag hade en 8 gigs istället för den 4 gigs jag har (gadget-hooked som jag har blivit... vad pengar gör med männskor) för att få plats med både den musik jag vill ha, och de böcker jag vill "läsa".

när jag ändå är inne på att tipsa kan jag kasta ut i världen att "six feet under" är en utomordentligt mysig och skruvad serie. den person som aldrig har sett den borde åtminstone se 3-4 avsnitt för att undersöka om det är ngt som faller dem i smaken (en annan serie som är fascinerande, men egentligen lite out of date i min vardag (jag har sett alla avsnitt för länge sen) är: Heroes).

.

i lördags var det hejdundrans fest; ngt som delar om min kära familj tyvärr fick erfara i formen att sena/tidiga fyllesamtal. det är fascinerande hur mkt irritation tre personer med några flaskor vin kan åstadkomma. i övrigt var det ikea-besök och städning av annas blivande kafé som gällde i helgen. och, såklart, det obligatoriska straffet: bafylledag.

nu i helgen kommer vera på besök igen, och då ska vi dansa! jag knådar mina fötter inför dess kommande prövning.

(och nej, i övrigt känner jag mig inte så poetisk om dagen. mest bara enkel och glad)

ögonblicksbeskrivning

jag läste att ingemar bergman dog. har egentligen ingen egentlig relation till ngt av hans verk, men det kändes ändå sorgligt på ngt sätt. han är ändå ingemar bergman. eller åtminstone så var han det.

satt på jobbet och insöp solen idag. det var så varmt. tre barn på hela dagiset, hela gården för oss själva. på morgonen bakade vi boller allihopa (barna också) och på eftermiddagen badade vi i en uppblåsbar bassäng och "lagde såpeskum", en mkt uppskattad sysselsättning som går ut på att man fyller en spann med tvålvatten som barnen sen går omrking och rör runt i med pinnar för att det sk bli så bubbligt som möjligt. sommaren har kommit till norge. jag borde väl egentligen vara och bada nu, men min cykel är stulen. och jag gillar min dator. mkt.

veckan sen jag kom tillbaka till jobbet har gått snabbt. för snabbt. tiden bara flyger fram. har tränat, jobbat och hjälpt anna med småförberedelser till hennes café. och varit inne i stan och fikat med maria och rille.

kvällssolen gömmer sig bakom trätopparna utanför mitt fönster. det är vackert här, och jag längtar efter kameran jag ska köpa. jag längtar efter många saker. ett hem, min familj, att börja plugga, att vara färdig med att ha sparat ihop en massa pengar.

var inne på stockholms universitet hemsida och läste om deras kulturvetarlinje. börja luta åt det hållet. kanske inte just den linjen, men att läsa ngt för att jag faktiskt tycker att det är kul. i vardagen. yrkesalternativ är fortfarande journalist. men också museitjänsteman, bibliotekarie och gymnasielärare. och det intressanta med just kulturvetarprogrammet är att det kan leda till vilken som av de fyra yrkena, om man bara "bygger den rätt". fast det kan iofs vilken kandidatexamen som helst.

jurist och pol. mag. glider längre och längre ner på listan. ialf om jag tänker med hjärtat, försöker känna efter vem jag faktiskt är, just nu, och inte försöker tänka ut ngn som jag skulle kunna bli om jag bara ändrade på mig lite. jag är ju bra som jag är! det är tufft.

det är ju det där. med att sluta att vara så upptagen med att bli ngn. och istället bli jävligt upptagen med att bara vara.

och, såklart, som Love sa. byta "man" emot "jag" och byta "om" emot "när".

.

när Love var i Eskilstuna var mysigt. de flesta aktiviteter vi företog oss blev iofs ganska pladask-misslyckade, men det var ändå mysigt. det kändes väldigt familjigt, och det är en känsla jag uppskattar mer och mer ju längre jag är borta. han är full av kloka ord och förståelse, och han vet vart han är på väg. är inspirerande att se hans målmedvetenhet.

framtidspanik -igen

mina tankar. växer och växer. spretar åt hundratals håll, tusentals förgreningar. ingenting blir tydligare för att man blir äldre. jag trodde liksom taket skulle lyftas, att dimman skulle lätta. allting skulle bli självklart och enkelt och lätt och ljust. det som var rätt skulle vara rätt, och det som var fel skulle vara fel. så blev det inte.

jag snurrar in mig itankar om vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill BLI. vad som är jag i alla tunnlar och virvlar och gångar och vad som är det alla andra tyckte ngn gång.

är det jag som längtar efter akademikervärlden? är det jag som vill bo på internat och sitta i tysta pluggsalar med kaffetermos? är det jag som längtar efter att insupa all världens kunskap, att veta allt om ngnting, eller åtminstone lite om allt? är det jag, eller är det ngt så trivialt som hävdelsebehov. "jag tycker inte att utbildning är ngt som definierar en, men jag vill inte att de som tycker det ska ha en chans att vifta bort mig". vad betyder det?? att jag inte vill att andra ska se ner på mig för att jag inte har utbildning? och om det är så, borde jag då inte kunna hävda att jag är bra utan dendär utbildningen?

men samtidigt. det ligger i mig. jag vet inte var det kommer ifrån, men det finns där. häromdagen var det ngn som frågade om jag läste ekonomi. och det kändes jobbigt att svara nej. inte för att jag egentligen vill läsa ekonomi. men för att det hade gjort mig till ngn. hade gett mig lite mål och mening.

och jag vet egentligen fortfarande att det bara är att ta ett beslut. att välja ngt, vad som helst. men ändå, måste jag väga allting mot vartannat. hela tiden.

gamla bilder

med hjälp av ett program jag fick av daniel fick min dator äntligen ordning på mina RAW-bilder (läs: klarade av att läsa dem över huvud taget). så, från årets första riktiga vårdag. i prodly presents, etc. etc.

midsommarhelgen

my i vigelandsparken

vera var här under midsommarhelgen. fredagen efter jobbet gick jag direkt till busshållplatsen och hämtade henne. det regnade och vi skulle egentligen på festmiddag, men den hade blivit inställd. så vi gick till affären och köpte färsk pasta, färsk basilika, färska grönsaker och gick hem och lagade och gick hem och lagade en vegetarisk pastarätt. sen dela på en flaska argentinskt rödvin och prata-prata-prata. vi skulle åkt in och festat egentligen, men fastnade i samtal. så länge sen vi sågs, båda har vi på ngt sätt hunnit bli vuxna. hon på sitt sätt, och jag på mitt. men ändå kändes det som en påminnelse av min barndomskänsla, av min vänskapliga barndomskärlek. jag fick fina födelsedagspresenter (hållvänlig tekopp, tufft kineskiskt te, och grönt jasminete) och har varit lätt teberoende sen dess. på lördagen åkte vi in och shoppade åt vera. parfym, body shop, presenter. gick in i ett snofsigt varuhus som jag aldrig varit på och fikade på två olika fika. kaffe latte it is, igen och igen. jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men kändes som att vi avhandlade all världens ämnen.

på söndagen åkte vi till vigelandsparken och såg på konsten. tredje gången gillt för mig, men jag upphör aldrig att förundras. går inte riktigt att förklara. som ett stort utomhusmuseum i sten och brons, skapat av en person. skulpturerna känns lite som antikens grekland med sina grovhuggna kroppar. vi gick dit och insöp atmosfären, tog bilder och gick sen vidare ut på stadens gator.


hittade ett kafé med en tuff fondtapet som skrek 70-tal och åt en brieostmacka. den var lite torr men det gjorde ingenting. det var atmosfären som gjorde det. veras jesus-sandaler mot den bruna skinnsoffan fångade min uppmärksamhet.

efter fikapausen en promenad på en och en halv timme, från majorstua till grünnerlökka.

det var en fin helg.

pre-semester

vecka 27

mina fötter i det våta gräset. grässtrån som klistras mot mina fötters ovansida. fuktigheten i luften. min vita hud i bjärt kontrast mot de svarta skinnskorna. och den gräsgröna färgen som en omkringliggande ram. jag går den korta sträckan från busshållplatsen och hem i regnet.

hela veckan regnar det. måndag till fredag. luften är tung av väta. alla tyger luktar fuktigt, som av höst. barnen på jobbet springer omkring i matchande regnkläder mellan vattenpölarna. sen in, våta upp till knäna med lyrisk blick och det där typiska barnaleendet på läpparna. jag hänger regnkläderna på platsen, byxorna och strumporna i torkskåpet.

att det är sommar syns på grönskan. luften är mättad av fuktighet, men runtomkring blomstrar världen. jorden suger åt sig vätan, och det är nästan så jag ser hur vattnet färdas upp i stammarna, vidare ut i grenarna, kvistarna och bladen.

på vägen till jobbet går jag genom ett buskage, och eftersom veckan blir fuktigare och fuktigare så blir buskaget tätare. liksom piggare, vassare, trängre. grenarna mot mitt ansikte, inte rispande, mens smekande.

sen kommer fredagen och umgänge med granntjejerna som nyss flyttat in. vi pratar lite, de lånar mitt internet, vi lagar mat mitt i natten. somnar tio minuter in i fyra bröllop och en begravning för att vakna halvtio, 45 minuter efter att bussen gick. jag skrattar åt min egen typiskhet, går upp, klär på mig, beställer nya biljetter. och sen är jag på väg. sen är det semester. nu är det semester. nu.

nu. jag sitter på daniels svarta skinnsoffa och lyssnar på stillsam countryrock. solen skiner för första gången på två veckor. luften är ljummen och somrig och fyller mina lungor lika mycket som musiken.

vad mer kan man begära?