pre-semester

vecka 27

mina fötter i det våta gräset. grässtrån som klistras mot mina fötters ovansida. fuktigheten i luften. min vita hud i bjärt kontrast mot de svarta skinnskorna. och den gräsgröna färgen som en omkringliggande ram. jag går den korta sträckan från busshållplatsen och hem i regnet.

hela veckan regnar det. måndag till fredag. luften är tung av väta. alla tyger luktar fuktigt, som av höst. barnen på jobbet springer omkring i matchande regnkläder mellan vattenpölarna. sen in, våta upp till knäna med lyrisk blick och det där typiska barnaleendet på läpparna. jag hänger regnkläderna på platsen, byxorna och strumporna i torkskåpet.

att det är sommar syns på grönskan. luften är mättad av fuktighet, men runtomkring blomstrar världen. jorden suger åt sig vätan, och det är nästan så jag ser hur vattnet färdas upp i stammarna, vidare ut i grenarna, kvistarna och bladen.

på vägen till jobbet går jag genom ett buskage, och eftersom veckan blir fuktigare och fuktigare så blir buskaget tätare. liksom piggare, vassare, trängre. grenarna mot mitt ansikte, inte rispande, mens smekande.

sen kommer fredagen och umgänge med granntjejerna som nyss flyttat in. vi pratar lite, de lånar mitt internet, vi lagar mat mitt i natten. somnar tio minuter in i fyra bröllop och en begravning för att vakna halvtio, 45 minuter efter att bussen gick. jag skrattar åt min egen typiskhet, går upp, klär på mig, beställer nya biljetter. och sen är jag på väg. sen är det semester. nu är det semester. nu.

nu. jag sitter på daniels svarta skinnsoffa och lyssnar på stillsam countryrock. solen skiner för första gången på två veckor. luften är ljummen och somrig och fyller mina lungor lika mycket som musiken.

vad mer kan man begära?