framtidspanik -igen

mina tankar. växer och växer. spretar åt hundratals håll, tusentals förgreningar. ingenting blir tydligare för att man blir äldre. jag trodde liksom taket skulle lyftas, att dimman skulle lätta. allting skulle bli självklart och enkelt och lätt och ljust. det som var rätt skulle vara rätt, och det som var fel skulle vara fel. så blev det inte.

jag snurrar in mig itankar om vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill BLI. vad som är jag i alla tunnlar och virvlar och gångar och vad som är det alla andra tyckte ngn gång.

är det jag som längtar efter akademikervärlden? är det jag som vill bo på internat och sitta i tysta pluggsalar med kaffetermos? är det jag som längtar efter att insupa all världens kunskap, att veta allt om ngnting, eller åtminstone lite om allt? är det jag, eller är det ngt så trivialt som hävdelsebehov. "jag tycker inte att utbildning är ngt som definierar en, men jag vill inte att de som tycker det ska ha en chans att vifta bort mig". vad betyder det?? att jag inte vill att andra ska se ner på mig för att jag inte har utbildning? och om det är så, borde jag då inte kunna hävda att jag är bra utan dendär utbildningen?

men samtidigt. det ligger i mig. jag vet inte var det kommer ifrån, men det finns där. häromdagen var det ngn som frågade om jag läste ekonomi. och det kändes jobbigt att svara nej. inte för att jag egentligen vill läsa ekonomi. men för att det hade gjort mig till ngn. hade gett mig lite mål och mening.

och jag vet egentligen fortfarande att det bara är att ta ett beslut. att välja ngt, vad som helst. men ändå, måste jag väga allting mot vartannat. hela tiden.