Etterpå

Jag står på en flygplats, plattform, vändpunkt.
Ett rum för avfärd.
Det är stor och vitt, luften är lätt att andas.
Ljuset är starkt, allt är tydligt.
Tjockt, frostat glas med stålkarmar.
2000-tal.

Det ligger framför mig.
Det är inte en slingrande krokig stig.
Inte en rak, bred väg.
Det är ett öppet rum, fullt av ljus och luft.
Jag sträcker ut armarna och famlar med fingertoparna.
Möter inget motstånd.

Är det en kliché?

Jag står med båda fötterna på jorden.
Torr, packad jord.
Brun och lite dammig.
Jag blir skitig under naglarna.
Sorgkanter.
Jag ser på himlen.
Rosa, blått och grått i tjocka skikt.

Världen ligger ovanpå.
Om vartannat, i lager.

Jag tar ett djupt andetag och får jorddammet i lungorna.

Och så ser jag dig, genom tiden. Det öppnar sig en lucka i allt jag vet, och du står framför mig, plötsligt och igen. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag andas djupt och stötvis, skjuter från höften, tar stöd från magen. Blundar i fallet. Det är det jag gör. Jag blundar innan jag faller.

Det svåraste med att försöka vara stark är att våga vara svag. Du binder mig runt dina händer och tankar. Det var något om att stå upprätt, något om att vara tydlig och konkret.

Jag drömmer om sanningen, lever i verkligheten, men klarar inte helt av att sortera. Vad var det jag drömde? När kommer verbaliseringen av de egentliga tankarna?

Dina fötter snuddar vid mina under bordet och jag drömmer igen, jag faller och jag andas stötvis. Mina kalla skulderblad mot golvet i vardagsrummet, en kniv i mellangärdet och sanningen som bomull i bröstet.

Att komma någonstans, att vara någonstans

Klockan är kvartöversex på morgonen. Jag sitter på en svagt belyst buss och iakttar i smyg kvinnan som sitter mittemot mig. Hon är uppskattningsvis närmare sextio och vacker men trött och det som slår mig mest är att jag undrar vad hon ser när hon ser på mig.

Jag är fylld av en rastlöshet som jag känner väl igen. Den skrämmer mig lite och jag undrar vad som är nästa steg. Jag har ingen ro, är fylld av en blandning av verksamhetslust och prestationsångest, jag vill bara vidare, vidare, vidare. Det handlar bara om att definiera, jag hoppar gärna men åt vilket håll. Kärnan i rastlösheten ligger i det, precis som alltid: vart är jag på väg. Eller ännu viktigare: vart vill jag?

Jag fyller tidens 24timmars-spelter med alltför mkt aktiviteter, längtar efter andrum men klarar inte att sitta still. Plötsligt är det utifrån jag måste ta kraften att bara var i det spom faktiskt ÄR.

Samtidigt är det inspirerande att ha alltför mkt att göra, jag har alltid presterat bäst under press och märker det överallt. Förhandsmotivationen är låg, det mesta känns lite småjobbigt när jag försöker att göra allt samtidigt, men när jag väl kommer fram, när jag ändå måste -då gör jag det bättre än någonsin.

Köpstopp

Mitt lilla enmånads-projekt har i princip gått obemärkt förbi. Att låta blir att köpa saker visade sig (i och för sig föga förvånansvärt) vara helt problemfritt och väldigt självklart. Det jag har glippat på är att jag betalat för matlagning några gånger. Först för att jag planerat dåligt och fått blodsockerfall på stan och sen för att jag rätt och slätt inte klarat av att hålla motivationen uppe.

I och för sig så är de ideologiska argumenten för att låta bli att köpa fysiska saker väldigt konkreta medan handel med tjänster mer är ett allmänt ifrågasättande av om det egentligen behöver kosta så särskilt mkt pengar att leva ett gott liv. Samtidigt är framför allt att betala för tillberedning och servering av mat ett sätt att vara social och livsnjuta på. Det är också enda gången jag känt mig begränsad av mitt köpstopp, att jag "missed out" -när andra människor velat mötas över en bit mat och jag känt att jag borde säga nej. Några gånger lät jag bli. Oavsett tycker jag att vanan bör vara att äta hemma, och restaurangbesök en lyx -inte tvärtom, som det tenderat att vara för mig...

Mkt av poängen med frivillig enkelhet och downshifting-konceptet är göra sig oberoende av pengar i största möjliga mån. Man ska kunna sluta fokusera på att lönearbeta och tjäna pengar och istället fokusera på det som men önskar att göra, oavsett vad men tjänar på det. Konsten att klara av att bortse ifrån vad ting är värt, utan istället försöka se dess värde. Mkt handlar om att frigöra tid och definiera vad man tycker är värdefullt. Det låter självklart men kan vara nog så svårt. Pengar är ju trygghet.

Lyxfällan är ett bra programkoncept. Jag har aldrig sett det men vet vad det går ut på. Att bli ett offer för konsumtionen.

Hjälp vad jag låter radikal. Jag ska sluta servera klychor och istället lämna över ordet.

http://www.frivilligenkelhet.nu/ -en opretantiös översikt.

Flödesskrivning

Jag vaknar in i framtiden, in i ett hus utan dörrar och fönster. Världen utanför är grå och livlös men jag lever, jag är i högsta grad levande. Jag vänder mig i sängen och känner huvudet rulla på plats. Minnena från kvällen före lägger sig så skönt tillrätta, utspridda på kudden bredvid mig. Jag ögnar igenom dem och känner mig nöjd men ändå missnöjd, naken men fullt påklädd. Vad gör man annars?

Jag har satt upp så mycket regler för mig själv, vad är rätt och fel, den gamla goda existensialistiska frågan. Ibland snubblar jag på svaret men inte i framtiden, i framtiden vet jag allt.

Mitt svar är inte ditt svar och ditt är inte mitt. Om du vill kan vi byta, jag kan bevara minnet åt dig, minnas det vackert för dig. Vill du det?

Själv låter jag säker när jag svarar men är inget annat än osäker, snubbel, snubbel. Hur vet man någonsin? Inuti har jag tusen nervtrådar som trasslar ihop sig i bröstet, de talar ofta till mig men jag förstår inte vad de säger. De viskar på främmande språk, om känslor jag aldrig känt eller ens vetat om. När jag inte förstår så skriker de på mig och då skriker jag vidare, förhoppningsvis ut i världen och inte vidare in i mig.

Men det är svårt det där, människor kommer ivägen för ens drömmar, snubblar om varandra, trillar ovanpå varandra, lägger sig på hög framför det jag trodde att jag visste.

Det är bara att kapitulera! Jag vet att jag inte vet men låtsas ändå. Vad handlar det om? Jag har lust att få kontroll, men allting bara flyter. Jag är trött på vätska.

Ett försök till saklighet

Den här månaden hoppar jag på köpstoppstrenden, både som ett ifrågasättande av konsumtion-är-detsamma-som-identitet-kulturen, och för att få översikt över min ekonomi. Hur mkt pengar går åt till saker som jag egentligen inte behöver?

Har läst många bloggar om köpstopp och flera gånger tyckt att en månad låter så lite. När det nu gäller mitt eget vanebrytande känns månaden plötsligt ovanligt lång... För att använda ett norsk uttryck så: jag mötte mig själv i dörren.

Men vad innebär då att behöva? Det jag tänker låta innefattas av köpstoppet är: matlagning, kläder, elektronikprylar, populärkultur, inredning. Det jag tillåter mig själv att köpa under den här månaden är mat och dryck att förtära i hemmet, hygienartiklar, biljetter till transport (månadskortet till jobbet t ex...) och medicin/läkarvård. Inträdesavgifter till kulturarrangemang tänker jag dock inte låta innefattas av köpstoppet (dvs teater, konserter, konstutställningar osv).

Låt experimentet börja... 12/8-12/9.

Hemma, hemma

Det bor en skiljevägg i mig. Jag försöker blir av med den, men jag kan inte. Det är som att jag är två personer som ändå är precis samma.

Jag är hemma igen. Jag och lillebror äter frukost. Dricker kaffe och pratar om musik, skola, relationer. En svada från våra läppar. Love går fram och tillbaka mellan frukostbordet och pianot, spelar brottstycken av låtar. Visar fram och berättar. Pappa kommer, fyller i våra meningar. Sätter på mer kaffe. Jag och Love i pyjamasbyxor, pappa i morgonrock. Vi är en familj, vi äter frukost. Klockan är två på eftermiddagen och jag känner mig precis som hemma. Sixten kommer springande. Visar sin trasiga digitala klocka och säger att mamma är försenad. Jag är så uppfylld av allt.

Hemma i Oslo står mitt rum som orört. Ommöblerat och nästan okänt. Symmetriskt. Kanske är sängen obäddad, kanske ligger det kläder på pallen i hörnet. Jag minns inte riktigt, konturerna blir suddiga.

Det är det där med tillhörighet. Jag hör till här. Och så är skiljeväggen där igen, som en kniv. Skär mig i två delar. Det skapar en oro i mig och det jag trodde mig ha sorterat blandar ihop sig och skruvas ihop. Bildar nya formationer.