Flödesskrivning

Jag vaknar in i framtiden, in i ett hus utan dörrar och fönster. Världen utanför är grå och livlös men jag lever, jag är i högsta grad levande. Jag vänder mig i sängen och känner huvudet rulla på plats. Minnena från kvällen före lägger sig så skönt tillrätta, utspridda på kudden bredvid mig. Jag ögnar igenom dem och känner mig nöjd men ändå missnöjd, naken men fullt påklädd. Vad gör man annars?

Jag har satt upp så mycket regler för mig själv, vad är rätt och fel, den gamla goda existensialistiska frågan. Ibland snubblar jag på svaret men inte i framtiden, i framtiden vet jag allt.

Mitt svar är inte ditt svar och ditt är inte mitt. Om du vill kan vi byta, jag kan bevara minnet åt dig, minnas det vackert för dig. Vill du det?

Själv låter jag säker när jag svarar men är inget annat än osäker, snubbel, snubbel. Hur vet man någonsin? Inuti har jag tusen nervtrådar som trasslar ihop sig i bröstet, de talar ofta till mig men jag förstår inte vad de säger. De viskar på främmande språk, om känslor jag aldrig känt eller ens vetat om. När jag inte förstår så skriker de på mig och då skriker jag vidare, förhoppningsvis ut i världen och inte vidare in i mig.

Men det är svårt det där, människor kommer ivägen för ens drömmar, snubblar om varandra, trillar ovanpå varandra, lägger sig på hög framför det jag trodde att jag visste.

Det är bara att kapitulera! Jag vet att jag inte vet men låtsas ändå. Vad handlar det om? Jag har lust att få kontroll, men allting bara flyter. Jag är trött på vätska.