Hemma, hemma

Det bor en skiljevägg i mig. Jag försöker blir av med den, men jag kan inte. Det är som att jag är två personer som ändå är precis samma.

Jag är hemma igen. Jag och lillebror äter frukost. Dricker kaffe och pratar om musik, skola, relationer. En svada från våra läppar. Love går fram och tillbaka mellan frukostbordet och pianot, spelar brottstycken av låtar. Visar fram och berättar. Pappa kommer, fyller i våra meningar. Sätter på mer kaffe. Jag och Love i pyjamasbyxor, pappa i morgonrock. Vi är en familj, vi äter frukost. Klockan är två på eftermiddagen och jag känner mig precis som hemma. Sixten kommer springande. Visar sin trasiga digitala klocka och säger att mamma är försenad. Jag är så uppfylld av allt.

Hemma i Oslo står mitt rum som orört. Ommöblerat och nästan okänt. Symmetriskt. Kanske är sängen obäddad, kanske ligger det kläder på pallen i hörnet. Jag minns inte riktigt, konturerna blir suddiga.

Det är det där med tillhörighet. Jag hör till här. Och så är skiljeväggen där igen, som en kniv. Skär mig i två delar. Det skapar en oro i mig och det jag trodde mig ha sorterat blandar ihop sig och skruvas ihop. Bildar nya formationer.

Sommarbilder

Jag speglar mig i gamla speglar. Det gör lite ont och jag måste påminna mig om vem jag har blivit. Vem jag är. Det är bara pålagda bilder, allt annat, förväntningar. Men vad förväntar jag?

Det suger till i maggropen, det susar i bröstet. Jag går i ett rus. Känslor strömmar genom mig, fram och tillbaka. Verkligheten känns så verklig nu. Sitter vid frukostbordet på jobbet, barnen sitter och samtalar runt bordet. Ler och skrattar. Jag blir alldeles varm, vardagen fyller mig. Jag har lust att omfamna dem allihop, ta dem i min armar, visa allt som är varmt och gott.

"Jag vill ge dig
där ditt öga viker ner
jag vill ge dig
när du tappar hoppet för oss

En blomma i ditt knapphål
en sådan vacker saga
ett stilla hopp
i dina mörka, mörka rum

Om du bara kunde se
det jag ser
ifrån mina berg
ifrån det vackra i mina ögon

Jag vill ge dig när solen går ner
när du inte längre ser
att det finns liv
det finns i dig

Här finns allt
du någonsin velat ha
i dig, i dig, i dig"

Sångtext, (c) Elisabet Martin-Rydén

Textrader från barndomen dyker upp. Jag har alltid hört det, och det fungerar. Det fungerar faktiskt. Jag förväntar just det, att världen ska vara vacker. Den är ju det.

Jag sitter på en betonghällprecis vid havsbrynet, äter vattenmelon och dricker öl. Det passar inte särskilt bra ihop. Jag kisar mot kvällssolen som rör sig mot horisonten. När jag slickar mig om läpparna smakar de salt av havet, sött av melonen och beskt av ölet. Smakerna blandar sig i varandra, skapar sommar för mina sinnen. Betonghällen är varm, handduken fuktig, saltet torrt torrt mellan fingrarna.

En gång måste man lära sig att sluta måla med gamla färger.
Jag fyller i mina egna konturer med fingertopparna.
Förtydligar, och bilden klarnar.

inåt och vidare

det sker ngt inom mig. ser på mina händer som planterar gurka och squash, ser på fingrarna som varit nere i den fuktiga jorden. det ligger ett tunt jordlager över dem och blandad med vatten blir jorden så fin att den lägger sig i mina fingeravtryck, liksom färglägger dem. jag smeker jorden mellan mina fingrar, ser på smulorna, känner dem. plötsligt förnimmer jag allt. en kombination av för lite sömn och ett par vackra ögon på ett fotografi för mig långt bort. jag förvinner in i en tankevirvel, snurrar runt, runt och har svårt att landa igen.

jag lever! jag är full av liv, blodet pumpar. jag känner hur pulsen ökar när jag tänker på det. plantorna i jorden kommer att växa, det är liv i dem, det är liv jag håller mellan mina händer. de livsåskådnings-diskussioner jag snubblat in i de senaste månaderna trillar över mig och jag känner mig uppfylld av världen. ser på jordlagret över mina händer, på mina svartfärgade fingeravtryck. ngt så personligt, unikt, jag, mig, mitt hjärta, mitt blod. en dag om hundra år står en annan flicka med delar av min kropp mellan sina händer?

fasta kroppar bryts ner, ämnena omvandlas, protoner, neutroner, elektroner byter plats och omformas till nya saker, nytt liv.

känner mig lite patetisk, blir nästan tårögd. jag sköljer händerna i det kalla vattnet och jorden flyter bort med vattnet, på ett ögonblick, förenar sig med resten.

men tanken förblir där den är, ogenomtränglig men också oskarp och diffus. jag blir inte kvitt den.

dagen efter går jag den korta vägen mellan torshov och carl berner, men känner som ett hav av tankar strömma genom mig. vet inte var allting kommer ifrån, men fylls av en rastlöshet och en lätt ovilja inför det som är.

jag och vera diskuterar känslan av att inte höra hemma någonstans, av att vara lite malplacerad vart men än vrider och vänder sig. jag och stefan diskuterar identitet och relationer. hur stor del av det som är jag består av de bilder andra människor har av mig? hur många gånger krävs det att någon ska säga "det är så typiskt dig", innan jag börjar tro på det själv?

det ligger något i det, att möta nya människor, byta ut, men också hålla kvar dem som klarar av att ändras med dig, se den du är och inte den du har varit. det är svårt, jag tar mig själv mitt i det. men jag tror att det ska gå.

allting

huvudet liksom snurrar, surrar, jag känner mig yr och trött men uppfylld av ngnting, är det världen?

vardagen tröttar en, men ja, bygger en ram runt allt, bygger ögonblicksknarket i varje minut. en man sparkar upp bollen på taken, den rullar ner igen, liksom studsar förbi stuprännan. jag kisar mot solen. sitter i värmen och kikar på min hud genom solglasögonen. den glänser färglöst och jag tänker att det är märkligt att jag inte bränt mig än.

det finns ett allting, det innehåller ngt specifikt, men jag har inte helt kommit på vad ännu. söndagen var en dimma, som en dröm genom verkligheten, är det jag, är det här mitt liv? jag ser människorna runtomkring, men ser dem inte, är glad men ändå inte helt där. jag förväntar mig hela tiden att saker ska kännas verkligare, mer äkta. gör de aldrig de? jag vet svaret men snubblar över orden, snubblar mellan tankar, drömmar, verklighet. snubblar över orsak och verkan.

suttring

jag kastar mig ut i natten. ja, det känns som natt fastän det är ljust ute. molnen ligger i klasar vid horisonten, solen syns inte längre. världen är målerisk, som från en bok som inte vet sina gränser.

jag känner igen den här känslan, men jag vet att den inte är min. rastlösheten, kliet i benen. jag vill trycka fingrarna genom köttet, något drastiskt, vulgärt. jag vill komma vidare.

så jag börjar springa in bland träden, bort, bort. bort från allt gammalt, allt känt och välbekant. bort från allt som jag vet hur det slutar. bort från mina förbannade jävla impulser.

husen runt mig blir högre och än mer okända, gråare, suddigare i kanterna. mina tankar är långt från nu, i framtiden, i det förflutna. mina tankar ja, försöker forma sig en bild, av mig, av världen, av verkligheten.

allting förändras hela tiden, ändå överraskar mig ingenting. ändå är allting alltid likadant. och det var som vi sa hela tiden, man sliter alltid med samma saker, man har alltid samma utmaningar, man är alltid sig själv.

i mig strider latheten och verksamhetslustan hela tiden, en evig kamp, äter upp varandra, gör mig besviken. projekt efter projekt tänder mig och tynger mig, bara rinner ut i sanden, det finns inte tillräckligt med ork, tillräckligt med glöd och gnista. det finns en idé som brinner upp, den behöver näring, ngn som sparkar mig där bak och påminner mig. vad var det nu jag ville? vem är det jag vill vara?

nej vet du vad. idag är jag nog lite gnällig.

"...men mitt liv är åter hos mig."

vaknar i mittimellan-land, lagom och okej. allt är lugnt och stilla runtomkring mig, ingenting dramatiskt sker.

jag reser mig och drar undan gardinerna, blinkar några extra gånger mot solen och sträcker mig i ljuset. det är morgon.

promenaderna blir längre och mer undersökande, för varje tom sida i kalendern gör jag staden mer och mer till min. de olika stadsdelarna liksom binds ihop inne i mitt huvud, placeras ut i relation till varandra, ritas upp med linjer jag kan känna igen.

sitter på kafé och läser i flera timmar, dricker kaffe, lyssnar på benedictes skiva. fylls av ett lugn och en harmoni, men också en sådan outtömlig rastlöshet. den sköljer över mig i välkända vågor, jag får svårt att sitta still. jag reser mig och sätter mig igen, vill att ngt ska börja -men vad?

Pär Lagerkvist skriver:
"Min älskade kommer inte åter
men min kärlek kommer åter till mig.
Det jag levat kommer inte åter
men mitt liv är åter hos mig."

det klickar till lite och jag känner ngt, känner igen ngt, läser in ngt. och det är dubbelbottnat så det förslår. mitt liv är åter hos mig.

idag

jag ser mig omkring. återigen är jag helt naken. och jag gömmer mig bakom det. "jag har hela min personlighet på utsidan. det är på gott och ont". men det är som om jag hela tiden omformulerar mig själv, skapar nya tolkningar i varje situation som kommer upp.

i fredags var det rödvin och samtal med både främlingar och vänner. vi pratade om att ändra sitt förflutna, och ian menade att det inte gick. visst, man kan inte ändra ett händelseförlopp som redan utspelats, men man kan ändra sin uppfattning om det. sin upplevelse och insikt. och vad är mer sant i ens eget liv, än ens eget upplevelse.

minnen kommer och går, flyter in i varandra, utan att betyda vare sig mycket eller lite. de förnyar sig själva i samma ögonblick som jag försöker få fatt i dem, och liksom glider undan, byter form. håller sig utom räckhåll. vet jag egentligen vad jag pratar om?

funderar på vad det innebär att kunna vara sig själv. jag är ju alltid samma, även om jag ser olika ut beroende på vem jag speglar mig i. i vissa speglar tycker jag att jag ser bättre ut än i andra. betyder det att det är en större bit av mig själv som kommer fram? eller betyder det bara att personen i fråga speglar bitar hos mig själv som jag tycker om? skillnaden är hårfin, men den finns där. och den betyder ngt för mig, även om jag inte helt kan definiera vad. för jag känner inte igen allt det här. jag bara trivs, och tycker om det.