syster yster

torsdag kväll. bussen in till stan. vännen vid min sida, och främlingen i telefon. vi är på väg. hennes saker är packade i stora väskor, en hel vardag. märkligt det där. att flytta. att byta bas. märklig känsla i mag-gropen.

men när jag kommer in i lägenheten känner jag mig redan som hemma, trots avsaknaden av möbler. det är högt i tak och fönstrena är stora. utanför mitt sovrumsfönster står en stor björk. det kommer bli så vackert i vår. jag glädjer mig.

så kastar jag mig ner för trapporna, skyndar vidare till centralstationen för att möta upp siri. underbara syster! "vad skönt att din syster ska komma idag. hon är ditt lugn, litegrann." ja, hon är mitt lugn. och när jag ser henne fylls jag av sådan sprudlande lycka igen, fnittrande och översköljande. vi kastar oss om halsen på varandra och skrattar. känns som längesen, men ändå igår.

och vi pratar och berättar. hon är enkelheten själv i sina tankar, fortfarande mkt äldre och vuxnare än jag, även om jag borde ha sex års försprång. allting låter så självklart när det kommer från hennes läppar, tankar som jag tvekat över flera gånger. och vi skrattar och skrattar, dessa förlösande skratt.

det har varit bra dagar.

i'm lost in between?

klickar håglöst igenom mina bilder, utan att egentligen titta på dem. människor och situationer fladdrar förbi, kopplingspunkterna i hjärnan associerar känslor och stämningar men inga egentliga minnen spelas upp bakom näthinnan. jag bara är, och tar emot det som matas in.

i barnehagen gör jag mitt jobb, men inte mer än det. klarar inte helt av att tuna in verkligheten. här-och-nu-ögonblicken slår på fade-funktionen för mina inre föreställningar. jag längtar ut och vidare. aldrig har väl längtan att studera varit så intensiv som nu. eller? kanske det är mer som vågor som sköljer över mig, när marken jag står på vacklar. när förändringen är total och det enda som är stabilt och fast är drömmen som alltid stannar kvar.

det är är bara ibland, små sekunder av ögonblicksknark. barnahänder runt min nacke, en mjuk liten kind mot min, en kropp som liksom klamrar sig fast. jag är trygghet, och jag försvinner in i omfamningen tills det onda är borta och hon sliter sig lös, vidare in i lekens virvlar. jag sitter kvar och önskar att hon hade behövt mig lite mer. för en sekund lättar klumpen i magen.

men när jag går ut öppnar sig himlen ovanför mig och ljuset strilar ner över mitt ansikte. jag blundar mot solen och känner hur luften blir lätt att andas, hur lungorna liksom vidgas. axlarna sänks och när jag öppnar ögonen igen tycks mig verkligheten så annorlunda. varm och omfamnande.

ett citat flyger genom huvudet; "alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet". det slår mig gång på gång just de tankarna. "there's where i come from and where i'm going and i'm lost in between ". i min vanliga separationsångest inför lägenhetsbyte och jobbflytt så räknar jag upp anledningarna för mig själv. tyst, innanför pannloben radar de upp sig. staplade ovanpå varandra i de någorlunda prydliga högar som jag och bror ordnade upp häromdagen.

och när jag sitter på trikken hem igen så är hela klumpen i magen borta. jag är fri och på väg. imorgon är det tune-in igen. och tack och lov för det. i'm not left in between.

lägesrapport

hemma i annas vardagsrum. musiken fyller hela rummet, och mig. jag fylls av lyrisk lycka igen, av ett barnsligt fnitter. musiken liksom vibrerar genom lungorna och jag ler, skrattar och sjunger med för full hals. mitt i här och nu, precis där man ska vara. där jag vill vara.

flera timmar senare är jag hemma igen. med promille i blodet och trötta ögon. som i dvala. kvällen har varit lång. mkt längre än jag trodde. men bra.

vaknar upp av den frenetiskt ringande telefonen. det är som om alla ljud har skruvats upp och ner samtidigt. de är skarpa mot mina trumhinnor, men avlägsna och otydliga. jag frågar gång på gång vad hon säger, och vi pratar och planerar med trötta ögon. det är mkt som händer. ny lägenhet, nytt jobb, nya vänner. även positiv stress är tröttande.

.

- jag och pojkar alltså. vi borde inte få samexistera
- jaha, du har en sån dag idag, säger bror och ler in i webkameran på andra sidan skärmen.

och vi pratar och skrattar och förundras och förstår-oss-på:ar för allt vad luften bär bägge två. efteråt ligger tankarna i snygga rader igen, staplade på varandra. inte lika mkt huller om buller, även om det inte direkt är alfabetisk ordning än.

ingenting är särskilt farligt, högtidligt eller seriöst. det bara är här och nu. och framtiden finns inte. jag bor i norge. jag håller på att byta jobb. jag håller på att flytta in i ny lägenhet. det räcker så.

betraktelser

jag går genom stan. det är söndag och luften är lätt att andas. när jag såg ut genom fönstret i morse förbannade jag att jag inte hade min kamera med mig in. det har snöat inatt, nästan stormat, och ljuset var underbart vackert.

men när jag kommer ut genom dörren är oslo lika grått som vanligt, himlen lika vit och intetsägande. inte förrän solen går ner närmar sig färgskiftningarna, lägger sig som en vågrät regnbåge på horisonten.

jag går genom stan och jag halkar på isfläckarna. skriker till och tar tag i jackärmen på den som går bredvid. en jacka som är grönbrun och påminner mig om niclas när vi var sexton år. en blick som också gör det. påminner mig om mig.

vi går inom bislett och delar på världens bästa kebab. sen vidare till kafé sör. jag känner igen bartendern från tidigare i veckan, han ler mot mig, men har bytt ut sin fåniga t-shirt. i ena hörnet sitter en asiatisk pojkflicka med rakat huvud och en piercing genom örat. hennes ögon strålar lite, jag kan inte riktigt precisera det. men det finns något där.

jag diskuterar miljöfrågor, övervakningssamhälle och porrindustrin samtidigt som jag insuper stämningen. och rippar rakt av när jag säger att jag har lust att sitta på café och läsa edgar allen poe; för att jag förstår stämningen i det och jag håller med. jag vill också leva den andan.

rätt över gången sitter ett gäng popkulturella. jag vet inte om jag skulle kalla dem ungdomar; kanske unga vuxna. två män och två kvinnor. två pojkar och två flickor. männen har vågigt hår och snedlugg, kvinnorna rakt rufsigt med snedlugg. alla fyra har smala jeans och t-shirts med fyndiga tryck. och åtminstone tre av dem har tatueringar. kulturell-intellektuell-alternativ. alla intryck kan köpas för pengar. jag gör det ju själv.

på vägen hem går vi längsmed karl johann. vid egertorget sitter en man och spelar country och jag fryser i ögonblicket. fastnar där på trappan i hans lena stämma. gitarrplockandet, texterna, rösten, allting påminner mig om ngt. en värld som jag vill leva i. en värld som jag lever i, som jag andas. de andra går i förväg hem, jag liksom bara stelnar med ett leende, uppfylls av känsla jag inte riktigt kan definiera.

jag bor här! denna staden är mitt hem, dessa människorna som bor här är mina vänner. detta är livet jag lever och jag trivs. kan man köpa det för pengar? jag vet inte, men jag tror att det är det jag gör.

jag såg en flicka på trikken idag
hon var så vacker att hon lyste upp
hennes ögon liksom strålade mot mig
trots att de allvarliga läpparna

hon var helt osynlig, med sneda ögon och pojkaktig frisyr
men jag ville bara gå fram och fråga om jag fick ta en bild av henne
men sånt vågar inte jag

.

jag har gått lite vilse igen men
jag hittar snart tillbaka

ält

ja.

nu har jag bäddat dåligt igen.

det tar två sekunder, två ögonblicks-sekunder av obeslutsamhet och jag färdas fem år tillbaka i tiden. jag står trevandes med mjuka läppar utan tankar eller vilja, bara en laglydighet. en laglydighet som dansar. den tar med mig i farliga virvlar, jag blir yr, tappar fotfästet och landar på knäna igen -det var så länge sen.

jag tappar andan utan att hitta den, sugrören återinstalleras i halsen, pipet i bröstet, så emotionellt, så igenkännbart osäkert. det glittrar i min ögon, jag ser det i spegeln men känner det inte bröstet. är det här det jag borde skriva?

allt är diffust och otydligt, jag klickar runt i iPoden och letar texter, knarkar dem och andas ord istället för luft, blåser ut känslor. jag ältar, ältar, ältar verkligheten en gång till, varför blev det såhär nu igen? varför känner jag igen mig själv utan att vilja det, varför puttar jag mig själv tillbaka i gamla hjulspår?

så rädd för att vara den jag inte är att jag pressar mig själv bort från det sanna, så rädd för att vara oäkta så att jag fejkar mig själv. alla handlingar leder tillbaka till bestämda återsamlingspunkter, en plats där avgörandet togs, och ofta långt borta från den verkliga handlingen.

men å andra sidan, allt är efterkonstruktioner utan dess like, jag är inte fem år tillbaka, jag är här och nu, sitter på bislett och äter kebab och gömmer mig för dina ögon. eller här och bara nästan nu, igår, på stan med dina fingrar mellan mina. jag försöker stjäla din ring som någon sorts påminnelse till mig själv.

alla dess små saker jag gör, alla dessa gester som är så obetydliga men ändå rätt framför mina ögon.

nyårsafton.

det hær lever jag fortfarande på. det var så vackert, kænslan av det sprængde brøstkorgen.
mitt i oslo, uppe på femtonde våningen, på ett tak. vi tittade inte upp på fyrverkerierna, vi tittade ner. de var øverallt runt oss.