Bara mod.

Tiden går långsamt. Nästan baklänges. Jag står fastfrusen i en obehaglig positur, ett leende jag inte känner igen, en rastlöshet som gnager i mig. Samtidigt rusar livet förbi mig, det är precis som att jag inte hinner med. Tiden har frusit fast och jag klarar inte att hålla tempot. Allt som borde vara utmanande och bra känns utmattande och fängslande. Jag längtar ut och vidare, till riktiga livet, ngnting som är fast, ngnting att lita på.

Men livet är, om ngt, föränderligt, allting kan vända om. Det är klicheer, men det är bara att bestämma sig, bara att sälja allt man har och fly fältet. Det kräver inte så mkt. Bara mod.

Rum

Jag vill säga att jag kastar mig hejdlöst ut i det. Men det gör jag inte. Jag kastar mig ingenstans.

Det är ett rum som omsluter mig. Det har oändligt antal väggar. De smälter i varandra. Förvandlas nästan till en cirkel, men det är det inte. Det är det inte. Det finns många hörn här. Många skrymslen att gömma sig i. Jag har bara inte hittat något än.

Skulle ha varit livet

Och idag är en sådan dag. Jag har sovit mindre en fem timmar och sitter på bussen hem, från en längtan till en annan. Och jag känner mig tom, och jag känner mig uppfylld, och jag känner mig färdig och jag känner mig på väg. Allt bland i en konstig röra av känslor som jag inte klarar av att läsa, jag vill gråta och skratta och sova och kickstarta livet på samma gång. Konstgjord anding och elchocker borde väl fungera?

Och allting handlar om att livet någon gång ska börja fastän det började för längesen, allting handlar om att bli vuxen och människa på riktigt. Jag har betalat mina egna räkningar i tio år snart, mina äldsta vänner har jag känt i femton och jag känner att allt är fusk, det är fejkat, jag har fejkat livet, jag är ingen men när jag tän ker efter är jag alldeles för mång på samma gång.

Jag sitter på bussen mot Oslo som ska vara hemma, från Skåne som har varit hemma och jag tänker "vem är jag" och jag tänker "vad vill jag" och jag tänker "vart är jag på väg". Det blev så många visdomsord inatt, från så många människor, så många klappar på axeln och varma blickar. Så många "ta hand om dig nu". Och jag försöker förklara att jag gör det, det är ju faktiskt precis det jag gör, men tydligen säger mina ögon något annat för bekymmersrynkan mellan ögonen är bestående i de blickar jag möter.

Hur bygger man ett liv? Hur bestämmer men sig? Hur lever man?

Och jag vet att det inte finns svar, det finns bara frågor och ett oändligt hav av tid som bli mindre och mindre oändligt för varje andetag och jag tänker att jag måste passa på att det är nu nu nu men både mina och allas tankar verkar ha slagit rot i en framtid som inte finns, en framtid som är omöjlig och bortglömd, som förflyttar sig. Framtiden hägrar alltid i nästa gryning.

Men det är långt till nästa gryning nu, tiden står stilla, ingenting händer. Här på bussen sitter jag, dricker någon suspekt vitamindryck som jag redan glömt namnet på fastän jag valde den för bara tjugo minuter sen, jag sitter här i ett trögflytande hav av tid och bredvid mig åker det förbi kuliss efter kuliss av det som skulle ha varit livet.

Oprecisa utsikter

Och jag tänker att livet är märkligt. Det är alltid något som inte stämmer, något som inte passar ihop med något annat. När blev det så här enkelt? Varför?

Men kanske man ska låta bli att frågasätta varför det är enkelt. Och hellre vara HÄR och NU. Det är knepigt och omöjligt. Tiden runtomkring tränger sig på. Gårdagen flämtar mig i nacken, med dålig andedräkt och vassa tänder. Jag vägrar ge efter, men känner dallringen i luften. Framtiden är odefinierbar och makalös, med hundratals förväntningar, där (om jag har tur) en eller två kanske infrias. Men den lyser med sin frånvaro, påtagligt närvarande med sina oprecisa utsikter.

Om att vara lycklig

Och hela tiden var det precis som om allt var något jag var tvungen att stå ut med, livet något jag bara var tvungen att genomleva. "Bara håll andan genom det så kommer du ut på andra sidan".

Det var något om att vakna upp om morgonen, och inte hinna sträcka ut benen innan verkligheten kom vältande in i mig. Något om att solskenet stack i ögonen och allt som skulle varit roligt och fint blev förvandlad till plikt, via omöjliga omvägar som aldrig var till för att hitta fram på. Det var något om att stappla sig igenom det som skulle göras, bara vänta och stå ut, stå ut, stå ut. När lättar trycket, när bryts det här oket som ligger över mina axlar? När blir jag fri?

Ja, det var något med att vakna på morgonen och känna att det inte var verkligt, att det inte var mitt liv jag levde, det var bara bilder som strömmade genom mig och vidare ut i forsen av tid. Det fanns aldrig några val, bara en passiv väntan, att suga det i sig.

Så de där små glimtarna av lycka, ögonblick av verkliga känslor, av riktiga upplevelser, något som inte bara var en del av min dvala och min ofruktbara kärlek. Något som var utanför mig och därför större än jag. En del av mig som klarade att växa ute i världen, men aldrig i mig, aldrig inuti. En längtan som blir omöjlig att bära och omöjlig att släppa taget om.

Nu gryr dagen åter och allt är sig likt, och inget är sig likt och så kommer det alltid att vara. Tiden och dagarna flyter in i varandra och visst är det så att de kanske hade kunnat gå att separera, men det ändrar ingenting. Jag är ändå densamma, och alldeles precis olik.

En smärtans entusiasm?

Idag har varit en bra dag. Snön har blivit grå och till slask, och jag går nästan glad genom stan. Tänker att jag är en av alla dom, som Lars Winnerbäck sjunger. Det är mycket musik nu. Många tankar att filtrera.

Melissa Horns "Som jag hade dig förut" är temaet för den annalkande våren. Det ligger förändring i luften, och jag är förtvivlad och lycklig på samma gång. Jag känner något, jag lever! Självklart är jag ledsen, men jag är också jag. Mer jag än vad jag varit på många månader. Jag vet vad jag vill, vart jag vill gå. Det var längesen, alltför längesen.

Bubblan jag bodde i har spruckit. Plötsligt når jag ut till människor, plötsligt når de in till mig. För första gången på länge kan jag förundras över världen. Fascineras av isen, av människorna som går förbi mig, av blickarna jag får, av sakerna jag lär mig, sångerna jag hör. Jag blir berörd.

Och jag längtar efter att skriva igen, jag längtar efter att fotografera och sjunga. Min längtan hade gått i ide, stängt i sig i en vardag jag inte kunde tackla, och inte komma ut ur. Jag fastnade i apatien och meningslösheten igen.

Det är något med min smärta nu. Förr så var den dov och destruktivt, gick inåt och förstörde mig. Nu är det som att smärtan är en skapande kraft, den för mig vidare, skjuter mig framåt. När det redan gör ont kan man inte förlora, smärtan har vunnit. Jag kan bara hänge mig. Verksamhetslustan, var kommer den ifrån? All konst föds ju ur smärtan? Men skapandet i sig är inte smärtfullt.

Och jag vill inte stänga in mig i min kammare, jag vill inte sitta i soffan och se på Gilmore girls, eller sitta framför datorn i timme efter timme. Jag vill ut, jag vill se, jag vill känna! Det är så märkligt. Jag är i kontakt med världen.

Ett glas vitt vin i mitt vardagsrum. Kanske två. Kanske hela flaskan. I dag är världen gränslös.

Jag kastar mig mellan självutveckling och självförebråelser. Hur gör man? Hur kommer man vidare?

Ett stilla snöfall utanför mitt fönster. I Skåne är det snöstorm. Det är märkligt att tänka på. Hela världen känns så långt borta.

Och ändå. Vera står och diskar i köket. Musiken från hennes spinningpass mumlar sig genom väggarna, men är inte till mig.

Jag kan aldrig önska att jag vore någon annan. Jag kan aldrig ta tillbaka det jag gjort. Jag kan bara göra bättre nästa gång. Det var någon som sa det till mig en gång. Då förstod jag inte innebörden, men nu gör jag det. Jag förstår innebörden nu. Jag förstår innehållet.

Att vara självupptagen. Att vara så rädd för framtiden att man glömmer nuet. Att inte komma vidare. Att inte se vad det är man vill ge för att man är så upptagen av vad man inte får. Just nu, just här. Vad vill jag ge? Igår var det ingenting. Idag är det allt.

Jag har det med att vara sublim. Intrikat, som jag tror kanske är ett norskt ord. Det spelar ingen roll. Jag är svorsk nu.

Det var flera månader sen jag skrev sist. Jag tror att jag slarvade bort mig själv. Och alla andra. Men det är väl samma sak, mer eller mindre.

Hur hittar man sig själv igen? Jag behövde något att spegla mig i. Någon annans känslor, upplevelser, tankar och viljor. Och nu ser jag mig själv. Allt jag ville ha, och allt jag inte kunde ge. Det blir rundgång, ljudet skär i öronen. Jag tycker inte om det.

Orden blir som trubbiga knivar, klumpiga redskap. Det är mycket som ska sägas. Det är mycket som är banaliteter. Hur kunde jag tro att allt var bra när jag inte kunde skriva? Jag har ljugit för mig själv. Jag har stirrat glanslöst i den vita väggen.

Allt som var roligt blev plötsligt tråkigt. Och ändå fortsatte jag. Ändå uthärdade jag, ihärdigt. Hur vet man att man känner sig själv? Kan man någonsin det? Jag tror inte att jag är en person, jag är flera, speglade i andras ögon. Bara som alla andra. Man får inte glömma att spegla sig.

Det finns ingen sanning. Det finns bara det man väljer att tro på. Jag väljer att tro på det här. Och jag vet att jag har förändringpotential. Fast det räcker kanske att vrida tiden tillbaka? Det räcker att bara se in i hans ögon. Där ekar det av tomheten jag lämnade efter mig. Nu är jag på väg tillbaka.

"I'm walking in Memphis" ljudar till mig från köket. Veras skrammel. Var är jag?

Jag är här, just nu. Och jag tänker inte på framtiden.