Bara mod.

Tiden går långsamt. Nästan baklänges. Jag står fastfrusen i en obehaglig positur, ett leende jag inte känner igen, en rastlöshet som gnager i mig. Samtidigt rusar livet förbi mig, det är precis som att jag inte hinner med. Tiden har frusit fast och jag klarar inte att hålla tempot. Allt som borde vara utmanande och bra känns utmattande och fängslande. Jag längtar ut och vidare, till riktiga livet, ngnting som är fast, ngnting att lita på.

Men livet är, om ngt, föränderligt, allting kan vända om. Det är klicheer, men det är bara att bestämma sig, bara att sälja allt man har och fly fältet. Det kräver inte så mkt. Bara mod.