ja, vad säger man? life goes on.

en del av mig tänker på allt jag skulle kunna göra. åka till sydamerika. flytta till new york och jobba. flytta ner till skåne och bara vara med familjen ett tag. stanna här och driva kafé och plugga vid sidan av varandra. att kunna välja vad som helst i hela världen utan att det skulle kännas jobbigt, eller som att jag har ngt att förlora. yippie liksom.

men å andra sidan.
ja. å andra sidan.

fast sen vet jag ju också allt detdär som jag alltid vet. det blir bra till slut. allt ordnar sig till det bästa oavsett på vilket sätt det blir.

och på ett sätt mår jag så himla bra, för jag vet precis vem jag är och var jag står. även om jag inte helt vet vart jag är på väg.

vardagligheter

det var 6 minusgrader när jag gick till jobbet imorse och jag hade dubbla lager av allt. jag var faktiskt för varm. tänk att man kan klä sig för varmt när det är sex minusgrader ute. men klädmängden var iofs planerad med hänsyn till att jag senare på dagen skulle komma att sitta stilla en timme utomhus, och det är ngt annat än att gå i rask takt till jobbet (utgången blev f ö inte av).

mattis var här i tisdags och åt pizza och kollade film. vi hade egentligen tänkt titta på den gamla versionen av kalle och chokladfabriken som heter willie wonka and the chocolate factory (1971). detta eftersom mattis nyligen sett den nyare versionen med johnny depp (jag med fast inte Lika nyligen) och jag hade sett ett avsnitt med Gilmore girls där de såg på just willie wonka and the chocolate factory. tyvärr hittade vi inte den gamla versionen så det blev att vi såg om den nya. men det var mysigt ändå, pizzan var god och sällskapet mysigt. och eftersom det var första gången som jag och mattis hängde på egen hand så var det ju inte filmen som var poängen.

nu har jag däremot fått tag på filmen i fråga själv så den får bli min fredagslektyr. dessutom har jag beställt hem kinamat så känner mig alldeles extra gilmore girls-inspirerad idag. det är ngt som också känns så härligt urbant med att beställa hem mat, ungefär samma känsla som jag får om jag dricker kaffe latte gåendes på stan, eller åker tunnelbana. det kostar skjortan naturligvis, men det får det vara värt som veckoavslut efter en exemplariskt duktig vecka (som innehållit både extrajobbande, träning, hyfsat nyttig kost och förbrukande av löjeväckande lite pengar).

vinter

det är vinter här. det har inte fallit ngn snö än, men man fryser liksom hela tiden, oavsett om man har tagit på sig så mkt kläder så man svettas eller inte. var och tittade efter vinterkängor idag, har bara stövlar och det är mkt opraktiskt ihop med termobyxor, de liksom viker sig. men alla som hade vettigt pris och som inte såg fruktansvärda ut var antingen i fel färg eller i fel storlek. helt förfärligt. men jag planerar att dra dit en annan dag för att omvärdera mina dissande.

det är väl bara jag som i mitt naiva sinne inbillar mig att en timmes intensivt skoletande borde bära frukt.

tunga tankar

det är mörkt i rummet. väggarna ser svartmålade ut för mina ögon och lampan liknar mig en kandelaber med röda stearinljus. luften är tjock och dammig, tung att andas i den konstlade värmen. jag vet att det är kallt utanför och jag fryser om tårna då de vilar mot golvet, men svettas av värmen från den lilla silverfärgade ugnen.

mitt huvud är lätt, nästan för lätt och svävar långt ovanför kroppen. ögonen som nyss konstaterade den svartmålade väggen ser ner på tovorna och härvorna, ser ner på vintern som svettas ut ur mig.

tankarna är för tunga att bära för mitt lätta huvud, de liksom sjunker ned genom kroppen, skruvar åt musklerna vid halsens sidor, drar upp axlarna och gör ryggen tung att bära. ngn pressar på mellan skulderbladen rätt bakifrån och jag liksom snubblar framåt. men tankarna far vidare ner genom härvorna och bröstet och magen, slutligen till min kalla tår där de avdunstar och förenar sig med den tunga dammiga luften.

Filmtips, boktips

Før att skapa vila åt alltfør febrilt arbetande hjærnor rekommenderar jag filmen "Becoming Jane" som ær baserad på Jane Austens verkliga liv. Jag misstænker dock starkt att de fabulerat en god del, men den var ændå en film som var mysig att "kænna in" nær man redan ær lite melankolisk. Den både lyfter en och bekræftar en dylik melankoli.

Och før att drømma sig bort och fyllas av høgtidlighet så rekommenderar jag Alberte-serien. Har bara læst ett 50-tal sidor i den førsta boken, men den har redan fångat mig. Jag vill liksom spara på varje sida och kommer på mig sjælv med att ha lagt ner boken och stirra rakt ut i luften, inspirerad till att skriva sjælv och fantiserandes om den værld som Alberte lever i. Det ær så vackert och så intressant utan att det egentligen hænder så mkt. Man blir uppslukad av varje detalj førfattaren beskriver och jag vill liksom insupa hela boken och trycka på "spara".

Melankoli

Det ær en melankolisk dag idag. Eller det har varit melankoliska dagar, borde jag kanske sæga. Maria flyttade hem i fredags, min bæsta væninna hæruppe i Oslo. Som har kommit att bli min bæsta væninna øverlag under de næstan två åren som vi bott hær. Jag græt nær vi sa hejdå, jag græt på hemvægen. Och jag græt kvællen efter, delvis på grund av det, men också på grund av helt andra saker.

Siri och Love var på besøk och åkte hem på lørdagkvællen. Det var helt førfærligt att sæga hejdå till dem. Det gjorde sådær vælkænt ont, som ett tomrum i brøstet och ett tryck øver mellangærdet. Det var inget dramatiskt avsked så. Varsin kram och sen gick de in i bilen och åkte ivæg. Men pløtsligt kænde jag mig så ensam. Pløtsligt kænde jag mig som ensammast i hela værlden, på en ø mitt ute i Stilla havet. Och jag ville ingenting. Jag ville inte jobba kvar, bo kvar och kunde inte se ngt jag skulle kunna gøra istællet. Kænde bara dendær vælkænda kænslan av att sitta fast, att det inte finns ngn væg ut, att jag inte kan vælja sjælv.

Så de senaste dagarna har gått till att kurera mig. Har legat hemma i sængen och struntat i allt annat, bara tittat på sliskiga kostymfilmer och lættsinniga amerikanska tv-serier. Sådana serier och filmer kænns alltid som en ræddning nær huvudet ær øverfullt och alldeles før skavigt.

Och idag slæppte det igen. Jag har fortfarande den dær kænslan av melankoli i mig, men jag sitter inte fast, det finns tusen møjligheter och tusen platser att ta vægen. Vægen ær så mkt kortare æn vad den var førr och jag kænner mig upprymd, uppfylld och lekande lætt mitt i allt mitt tungsinne och allvar.

Øllsjødal

www.hemnet.se/beskrivning/hemnet/38795

Mitt barndomshem ær till salu. Øllsjødal. Går in och ser på bilder av det och kænner igen uppskattningsvis hælften av bilderna. Interiøren ær ny, annorlunda från hur jag minns det. Men kommer ihåg hallen, køket, badrummet. Och utsidan. Det vita huset, entren, alleen. Køksingången och dørren ner till kællaren.

Øllsjødal som jag skulle køpa. Dær jag skulle uppfostra mina framtida barn. Men nu sitter jag hær, i Bekkestua, Bærum, Norge och ær på væg till Eskilstuna. Allt ær så mærkligt.