angående rädsla

idag är en bra dag.

när jag åkte till jobbet imorse så sken solen med varma gula strålar och fyllde mig med ännu mer värme än den jag genererar själv. i hörlurarna sjöng eva dahlgren med sin mustiga stämma och gårdagen liksom sköljde över mig litegrann, barndomsnostalgi och barndomdrömmar. tänk att jag lever dem nu; om än ngt omformulerade så är kärnan densamma.

när jag stängde kaféet igår hittade jag mammas gamla skiva, satte den i cd-spelaren och sjöng med. staplar med goda minnen trillade ner i mig, saker jag trodde jag glömt, kanske inte visste fanns. inget konkret, bara en känsla av ngt, av mamma kanske, alla skratt, danser, frukostar, middagar, samtal, promenader.

och så knackade det på dörren och in kom W, leende med glittrande ögon. jag blev så glad på ngt sätt, att här och nu kunde matcha min sinnesstämning så perfekt. han får en ciabatta och en kuli medan jag gör kaffe, spiller ut halva espressokoppen och fumlar.

försöker registrera in omgivningen och samtidigt trycka på save. det går sådär och jag blir lite ur balans, omottaglig, och samtidigt helt vidöppen. det är inte mkt jag klarar av att säga, och samtidigt - inget jag klarar av att låta bli att säga.

så jag tystnar och ler, som alltid, värme fyller mig, minnen, kraft och allt annat som låter som flummigt new age-dravel. jag blir lite allergisk, men känner det samtidigt som jag är så skandinavisk att det skrämmer mig. men vad kan man göra med sina spontana reaktioner?

jag är flera månader in i det. det har börjat, det börjar hela tiden och fortsätter, vidare in i framtiden. jag är på väg.