torsdag kväll. bussen in till stan. vännen vid min sida, och främlingen i telefon. vi är på väg. hennes saker är packade i stora väskor, en hel vardag. märkligt det där. att flytta. att byta bas. märklig känsla i mag-gropen.
men när jag kommer in i lägenheten känner jag mig redan som hemma, trots avsaknaden av möbler. det är högt i tak och fönstrena är stora. utanför mitt sovrumsfönster står en stor björk. det kommer bli så vackert i vår. jag glädjer mig.
så kastar jag mig ner för trapporna, skyndar vidare till centralstationen för att möta upp siri. underbara syster! "vad skönt att din syster ska komma idag. hon är ditt lugn, litegrann." ja, hon är mitt lugn. och när jag ser henne fylls jag av sådan sprudlande lycka igen, fnittrande och översköljande. vi kastar oss om halsen på varandra och skrattar. känns som längesen, men ändå igår.
och vi pratar och berättar. hon är enkelheten själv i sina tankar, fortfarande mkt äldre och vuxnare än jag, även om jag borde ha sex års försprång. allting låter så självklart när det kommer från hennes läppar, tankar som jag tvekat över flera gånger. och vi skrattar och skrattar, dessa förlösande skratt.
det har varit bra dagar.
1 comment:
Jag har väl sagt det rätt många gånger - du skriver så fantastiskt bra. Hoppas att du mår bra också, ibland undrar jag så.
I alla fall: snubbla vidare i livet - måtte du snubbla rätt! Livet är ett enda snubblande nämligen! Det vet jag som snubblat omkring i över sjuttio år.
Livet är osäkert, vacklande, upp och ner. Men det är rätt kul!
Post a Comment