Och så rinner december in i januari. Det nya året.


2008 var långt. Längre än andra år tycks det mig. Längre och lyckligare. Än 2007. Än allt. Än alla. Nu är det 2009. Tvåtusennio. Jag upprepar det för mig själv, men klarar ändå inte att göra det verkligt.



Jag går genom ett ljummet, vitt och blött januari-Oslo. Jag tänker att det är min stad. Den var inte det men jag har gjort den till det. Vinden blåser genom, in till huden när jag går längs Thorvald Meiers gate, över Akerselva och vidare in på Youngstorget. Det är två plusgrader ute och jag tänker att det är varmt. Jag tänker att det är för varmt, att det är synd att snön inte får ligga, att den smälter till den gråa sörja som flyter under mina svarta gummisulor.

Så tänker jag att jag är en annan nu. Att jag har förandrats. Det var något i mig som fick nog. Nu är jag mitt i allt det nya. I det nya livet, i framtiden. Ja, man längtar så efter framtiden, så plötsligt är den här. Det känns märkligt verkligt.

Processer

Det var något som skedde. Jag kan inte längre förklara vad det var, det var något inifrån. En process som satte igång eller fullfördes. Något välbekant inför det helt okända.

Det var någon som kom. Men aldrig en främling, bara en dröm om något bättre. En längtan efter tillhörighet och gemenskap. Sådant måste man skapa själv.

Sakta ackomoderar man, sakta skapar man nya krokar att hänga upp tillvaron på, sakta vänjer man sig. Sakta vande jag mig.

Jag vaknar tyngre än vad jag somnar, tappar mitt medvetande in i verkligheten, chockar mig till vakenhet. Drömmen hänger sig kvar, om andar som fyller upp våra kroppar och ett förlorat barn.

Jag önskar mig en framtid som är självklar men oviss, förutbestämd och självgående. Det finns inga höga hästar kvar att kasta sig upp på, det finns bara nuet, och det är det som för mig framåt. Jag griper tag i det som varit, prövar att bygga en självbild, prövar att se mig själv utfrån men skrapar bara på ytan. Hör mig själv säga att "det passar fint det" och undrar om det verkligen gör det. Kan man någonsin genomskåda sig själv?

Verkligheten blir till en följd av det man känner, inte tvärtom. Allt är väl som det borde vara. När var känslor någonsin verkan och inte orsak?

Skeenden

Jag kommer hem, jag landar. Det känns som första gången på veckor. Jag går och pysslar, plockar undan, småstädar. Plockar in disken, viker tvätt, sorterar ut gamla kläder. Kokar te och tänder stearinljus i vardagsrummet. Tänk att jag är jag. Jag sätter upp håret i en slarvig knut och dansar till Eva Dahlgren tills det trillar ner igen. Jag är ensam och älskvärd.

"Tänk att möta ngn som är så full av livslust som du". Jag blundar och tänker på mamma, känner mig lik henne i allt det goda. I frigjordheten och de höga skratten, i frihet och utlevande. Tänk att vi är vi.

Jag glömmer bort att akta mig för att vara pretantiös. Det är härligt och ofarligt. När jag vaknar mitt i natten lägger jag pannan mot hans rygg och andas in. Känner efter och rusar mig. Tänk att det här är livet jag lever.

Snart börjar jag om från början igen. Hamnar i det oregelbundna och rastlösa. Nu är det jag som måste vara ramen. Jag som måste skapa rutinerna. Det skrämmer och pirrar mig, för mig baklänges och framlänges på samma gång. När blev jag så här? När blev jag så ung och oförstört lycklig, när blev jag framåtanda och carpe diem?

Jag finner mig själv i en sal full av människor. Jag har sidenklänning och höga klackar, jag är allt annat än mig själv, men ändå just jag. När jag återigen skrattar lite för högt och applåderar lite för länge så känner jag igen mig och hittar tillbaka, jag var här hela tiden.

Men rotlösheten har plötsligt slagit rot, jag kan inte nöja mig, klarar inte att stanna upp. Gräset lyser lockandet och smaragdgrönt på andra sidan. Vart är jag på väg? Vem är det jag vill vara?

Jag går luciatåg genom glasgången i jeans och en vit blus, jag står i kulissen och kikar in. Jag går till biblioteket utan att låna böcker, går inom bion utan att se på film. Hemma i mitt vardagsrum brinner adventsljusen ner, gång på gång. Jag kommer aldrig genom böckerna i bokhyllan, jag glömmer att gå ut, men också att vara hemma. Jag sitter fast i mellanrummen, jag trivs för det mesta. Det är bara ibland som längtan griper tag.

Etterpå

Jag står på en flygplats, plattform, vändpunkt.
Ett rum för avfärd.
Det är stor och vitt, luften är lätt att andas.
Ljuset är starkt, allt är tydligt.
Tjockt, frostat glas med stålkarmar.
2000-tal.

Det ligger framför mig.
Det är inte en slingrande krokig stig.
Inte en rak, bred väg.
Det är ett öppet rum, fullt av ljus och luft.
Jag sträcker ut armarna och famlar med fingertoparna.
Möter inget motstånd.

Är det en kliché?

Jag står med båda fötterna på jorden.
Torr, packad jord.
Brun och lite dammig.
Jag blir skitig under naglarna.
Sorgkanter.
Jag ser på himlen.
Rosa, blått och grått i tjocka skikt.

Världen ligger ovanpå.
Om vartannat, i lager.

Jag tar ett djupt andetag och får jorddammet i lungorna.

Och så ser jag dig, genom tiden. Det öppnar sig en lucka i allt jag vet, och du står framför mig, plötsligt och igen. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag andas djupt och stötvis, skjuter från höften, tar stöd från magen. Blundar i fallet. Det är det jag gör. Jag blundar innan jag faller.

Det svåraste med att försöka vara stark är att våga vara svag. Du binder mig runt dina händer och tankar. Det var något om att stå upprätt, något om att vara tydlig och konkret.

Jag drömmer om sanningen, lever i verkligheten, men klarar inte helt av att sortera. Vad var det jag drömde? När kommer verbaliseringen av de egentliga tankarna?

Dina fötter snuddar vid mina under bordet och jag drömmer igen, jag faller och jag andas stötvis. Mina kalla skulderblad mot golvet i vardagsrummet, en kniv i mellangärdet och sanningen som bomull i bröstet.

Att komma någonstans, att vara någonstans

Klockan är kvartöversex på morgonen. Jag sitter på en svagt belyst buss och iakttar i smyg kvinnan som sitter mittemot mig. Hon är uppskattningsvis närmare sextio och vacker men trött och det som slår mig mest är att jag undrar vad hon ser när hon ser på mig.

Jag är fylld av en rastlöshet som jag känner väl igen. Den skrämmer mig lite och jag undrar vad som är nästa steg. Jag har ingen ro, är fylld av en blandning av verksamhetslust och prestationsångest, jag vill bara vidare, vidare, vidare. Det handlar bara om att definiera, jag hoppar gärna men åt vilket håll. Kärnan i rastlösheten ligger i det, precis som alltid: vart är jag på väg. Eller ännu viktigare: vart vill jag?

Jag fyller tidens 24timmars-spelter med alltför mkt aktiviteter, längtar efter andrum men klarar inte att sitta still. Plötsligt är det utifrån jag måste ta kraften att bara var i det spom faktiskt ÄR.

Samtidigt är det inspirerande att ha alltför mkt att göra, jag har alltid presterat bäst under press och märker det överallt. Förhandsmotivationen är låg, det mesta känns lite småjobbigt när jag försöker att göra allt samtidigt, men när jag väl kommer fram, när jag ändå måste -då gör jag det bättre än någonsin.

Köpstopp

Mitt lilla enmånads-projekt har i princip gått obemärkt förbi. Att låta blir att köpa saker visade sig (i och för sig föga förvånansvärt) vara helt problemfritt och väldigt självklart. Det jag har glippat på är att jag betalat för matlagning några gånger. Först för att jag planerat dåligt och fått blodsockerfall på stan och sen för att jag rätt och slätt inte klarat av att hålla motivationen uppe.

I och för sig så är de ideologiska argumenten för att låta bli att köpa fysiska saker väldigt konkreta medan handel med tjänster mer är ett allmänt ifrågasättande av om det egentligen behöver kosta så särskilt mkt pengar att leva ett gott liv. Samtidigt är framför allt att betala för tillberedning och servering av mat ett sätt att vara social och livsnjuta på. Det är också enda gången jag känt mig begränsad av mitt köpstopp, att jag "missed out" -när andra människor velat mötas över en bit mat och jag känt att jag borde säga nej. Några gånger lät jag bli. Oavsett tycker jag att vanan bör vara att äta hemma, och restaurangbesök en lyx -inte tvärtom, som det tenderat att vara för mig...

Mkt av poängen med frivillig enkelhet och downshifting-konceptet är göra sig oberoende av pengar i största möjliga mån. Man ska kunna sluta fokusera på att lönearbeta och tjäna pengar och istället fokusera på det som men önskar att göra, oavsett vad men tjänar på det. Konsten att klara av att bortse ifrån vad ting är värt, utan istället försöka se dess värde. Mkt handlar om att frigöra tid och definiera vad man tycker är värdefullt. Det låter självklart men kan vara nog så svårt. Pengar är ju trygghet.

Lyxfällan är ett bra programkoncept. Jag har aldrig sett det men vet vad det går ut på. Att bli ett offer för konsumtionen.

Hjälp vad jag låter radikal. Jag ska sluta servera klychor och istället lämna över ordet.

http://www.frivilligenkelhet.nu/ -en opretantiös översikt.