vardagligheter

det var 6 minusgrader när jag gick till jobbet imorse och jag hade dubbla lager av allt. jag var faktiskt för varm. tänk att man kan klä sig för varmt när det är sex minusgrader ute. men klädmängden var iofs planerad med hänsyn till att jag senare på dagen skulle komma att sitta stilla en timme utomhus, och det är ngt annat än att gå i rask takt till jobbet (utgången blev f ö inte av).

mattis var här i tisdags och åt pizza och kollade film. vi hade egentligen tänkt titta på den gamla versionen av kalle och chokladfabriken som heter willie wonka and the chocolate factory (1971). detta eftersom mattis nyligen sett den nyare versionen med johnny depp (jag med fast inte Lika nyligen) och jag hade sett ett avsnitt med Gilmore girls där de såg på just willie wonka and the chocolate factory. tyvärr hittade vi inte den gamla versionen så det blev att vi såg om den nya. men det var mysigt ändå, pizzan var god och sällskapet mysigt. och eftersom det var första gången som jag och mattis hängde på egen hand så var det ju inte filmen som var poängen.

nu har jag däremot fått tag på filmen i fråga själv så den får bli min fredagslektyr. dessutom har jag beställt hem kinamat så känner mig alldeles extra gilmore girls-inspirerad idag. det är ngt som också känns så härligt urbant med att beställa hem mat, ungefär samma känsla som jag får om jag dricker kaffe latte gåendes på stan, eller åker tunnelbana. det kostar skjortan naturligvis, men det får det vara värt som veckoavslut efter en exemplariskt duktig vecka (som innehållit både extrajobbande, träning, hyfsat nyttig kost och förbrukande av löjeväckande lite pengar).

vinter

det är vinter här. det har inte fallit ngn snö än, men man fryser liksom hela tiden, oavsett om man har tagit på sig så mkt kläder så man svettas eller inte. var och tittade efter vinterkängor idag, har bara stövlar och det är mkt opraktiskt ihop med termobyxor, de liksom viker sig. men alla som hade vettigt pris och som inte såg fruktansvärda ut var antingen i fel färg eller i fel storlek. helt förfärligt. men jag planerar att dra dit en annan dag för att omvärdera mina dissande.

det är väl bara jag som i mitt naiva sinne inbillar mig att en timmes intensivt skoletande borde bära frukt.

tunga tankar

det är mörkt i rummet. väggarna ser svartmålade ut för mina ögon och lampan liknar mig en kandelaber med röda stearinljus. luften är tjock och dammig, tung att andas i den konstlade värmen. jag vet att det är kallt utanför och jag fryser om tårna då de vilar mot golvet, men svettas av värmen från den lilla silverfärgade ugnen.

mitt huvud är lätt, nästan för lätt och svävar långt ovanför kroppen. ögonen som nyss konstaterade den svartmålade väggen ser ner på tovorna och härvorna, ser ner på vintern som svettas ut ur mig.

tankarna är för tunga att bära för mitt lätta huvud, de liksom sjunker ned genom kroppen, skruvar åt musklerna vid halsens sidor, drar upp axlarna och gör ryggen tung att bära. ngn pressar på mellan skulderbladen rätt bakifrån och jag liksom snubblar framåt. men tankarna far vidare ner genom härvorna och bröstet och magen, slutligen till min kalla tår där de avdunstar och förenar sig med den tunga dammiga luften.

Filmtips, boktips

Før att skapa vila åt alltfør febrilt arbetande hjærnor rekommenderar jag filmen "Becoming Jane" som ær baserad på Jane Austens verkliga liv. Jag misstænker dock starkt att de fabulerat en god del, men den var ændå en film som var mysig att "kænna in" nær man redan ær lite melankolisk. Den både lyfter en och bekræftar en dylik melankoli.

Och før att drømma sig bort och fyllas av høgtidlighet så rekommenderar jag Alberte-serien. Har bara læst ett 50-tal sidor i den førsta boken, men den har redan fångat mig. Jag vill liksom spara på varje sida och kommer på mig sjælv med att ha lagt ner boken och stirra rakt ut i luften, inspirerad till att skriva sjælv och fantiserandes om den værld som Alberte lever i. Det ær så vackert och så intressant utan att det egentligen hænder så mkt. Man blir uppslukad av varje detalj førfattaren beskriver och jag vill liksom insupa hela boken och trycka på "spara".

Melankoli

Det ær en melankolisk dag idag. Eller det har varit melankoliska dagar, borde jag kanske sæga. Maria flyttade hem i fredags, min bæsta væninna hæruppe i Oslo. Som har kommit att bli min bæsta væninna øverlag under de næstan två åren som vi bott hær. Jag græt nær vi sa hejdå, jag græt på hemvægen. Och jag græt kvællen efter, delvis på grund av det, men också på grund av helt andra saker.

Siri och Love var på besøk och åkte hem på lørdagkvællen. Det var helt førfærligt att sæga hejdå till dem. Det gjorde sådær vælkænt ont, som ett tomrum i brøstet och ett tryck øver mellangærdet. Det var inget dramatiskt avsked så. Varsin kram och sen gick de in i bilen och åkte ivæg. Men pløtsligt kænde jag mig så ensam. Pløtsligt kænde jag mig som ensammast i hela værlden, på en ø mitt ute i Stilla havet. Och jag ville ingenting. Jag ville inte jobba kvar, bo kvar och kunde inte se ngt jag skulle kunna gøra istællet. Kænde bara dendær vælkænda kænslan av att sitta fast, att det inte finns ngn væg ut, att jag inte kan vælja sjælv.

Så de senaste dagarna har gått till att kurera mig. Har legat hemma i sængen och struntat i allt annat, bara tittat på sliskiga kostymfilmer och lættsinniga amerikanska tv-serier. Sådana serier och filmer kænns alltid som en ræddning nær huvudet ær øverfullt och alldeles før skavigt.

Och idag slæppte det igen. Jag har fortfarande den dær kænslan av melankoli i mig, men jag sitter inte fast, det finns tusen møjligheter och tusen platser att ta vægen. Vægen ær så mkt kortare æn vad den var førr och jag kænner mig upprymd, uppfylld och lekande lætt mitt i allt mitt tungsinne och allvar.

Øllsjødal

www.hemnet.se/beskrivning/hemnet/38795

Mitt barndomshem ær till salu. Øllsjødal. Går in och ser på bilder av det och kænner igen uppskattningsvis hælften av bilderna. Interiøren ær ny, annorlunda från hur jag minns det. Men kommer ihåg hallen, køket, badrummet. Och utsidan. Det vita huset, entren, alleen. Køksingången och dørren ner till kællaren.

Øllsjødal som jag skulle køpa. Dær jag skulle uppfostra mina framtida barn. Men nu sitter jag hær, i Bekkestua, Bærum, Norge och ær på væg till Eskilstuna. Allt ær så mærkligt.

långan väg att gå

lars winnerbäck har släppt ny skiva. jag pluggar in musiken i öronen och går på långpromenad i höstskymningen. klockan är bara kvartöversju, men himlen är redan mörkblå och solen påminner sig bara med en ljus strimma längst borta vid horisonten bakom kullarna. musiken rullar på i öronen med dragspel och munspel. minner om folkmusik och öststater. och återigen får han mig att fyllas av dendär winnerbäckska känslan, som ju naturligtvis ligger så mkt mer i mig än i honom. jag uppfylls av ett hopp inför framtid och ett vemod över det som varit.

när jag kommer in är min panna kall av luften men fuktig av mina rörelser. och jag känner igen högtidligheten som är som ett liksom varmt tomrum i bröstet, som inte fylls av ngt annat än att jag faktiskt finns.

och jag får en störtande önskan att byta ut allt, starta om livet på nytt, igen och igen utan att ngnsin behöva byta ut ngt. livet är så skönt att det blir nästan patetiskt, och jag vill vara överallt samtidigt, uppleva allt och glömma ingenting.

det är som om jag håller på att omvärdera den jag är, eller åtminstone den jag varit och det som lett mig hit. mötte en gammal kollega i veckan för första gången på ett halvår och hon sa att jag hade förändrats. att jag var mkt lugnare nu, inte lika "gaen" (galen) och sprallig som jag brukade. "håller du på at bli vuxen, my?". och farmor mötte jag första gången på fyra månader, hon kommenterar att jag ser så glad och frisk ut. märkligt det där, jag är ju bara jag.
men ändå -jag förstår precis vad de menar.

för jag känner det i mig, känner förändringen och hur jag är allting jag alltid varit men ändå helt annorlunda. alla tusen pusselbitar inne i mig är fortfarande desamma, men omplacerade och med ett mer harmoniskt motiv.

och i-l frågade också om det finns ngt jag hade velat ändra på i mitt förflutna om jag kunnat och blir så förvånad när hon säger nej. tycker att jag verkar så frustrerad över många saker, och jag förklarar att jag vet ju inte vad det innebär att ta bort ngt -vad om det förändrar ngt hos mig som jag tycker om, vad om det har utvecklat mig på ett sätt som är bra även om händelsen är negativ. då skrattar hon bara och säger att jag är så märklig, att jag liksom inte är som folk brukar (ngt som jag betvivlar starkt) och att hon hade kunnat tänka sig att ändra både det ena och det andra utan att oroa sig att ta bort ngnting.

är märkligt detdär med hur andra ser en. hon sa så mkt då i torsdags, att jag väl hade god självkänsla och var nöjd med den jag är. och det är väl sant på ett sätt, men ändå helt fel. och jag pratar om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla ssom jag diskuterat med daniel så många gånger innan jag klarade av att definiera begreppen och att jag kan avsky att vara mig ibland men ändå inte vilja byta det jag är. det är ju jag.

och igår satt jag och läste mail jag skrivit när jag var nitton år och tänkte herregud. så allvarlig och så svartsynt, så ont det måste gjort. och jag minns det, men jag minns det ändå inte, för jag kan inte känna det.

och det är väl där ngnstans det slår mig.
så långt jag har kommit. och ändå blir man aldrig färdig.