allting

huvudet liksom snurrar, surrar, jag känner mig yr och trött men uppfylld av ngnting, är det världen?

vardagen tröttar en, men ja, bygger en ram runt allt, bygger ögonblicksknarket i varje minut. en man sparkar upp bollen på taken, den rullar ner igen, liksom studsar förbi stuprännan. jag kisar mot solen. sitter i värmen och kikar på min hud genom solglasögonen. den glänser färglöst och jag tänker att det är märkligt att jag inte bränt mig än.

det finns ett allting, det innehåller ngt specifikt, men jag har inte helt kommit på vad ännu. söndagen var en dimma, som en dröm genom verkligheten, är det jag, är det här mitt liv? jag ser människorna runtomkring, men ser dem inte, är glad men ändå inte helt där. jag förväntar mig hela tiden att saker ska kännas verkligare, mer äkta. gör de aldrig de? jag vet svaret men snubblar över orden, snubblar mellan tankar, drömmar, verklighet. snubblar över orsak och verkan.