En smärtans entusiasm?

Idag har varit en bra dag. Snön har blivit grå och till slask, och jag går nästan glad genom stan. Tänker att jag är en av alla dom, som Lars Winnerbäck sjunger. Det är mycket musik nu. Många tankar att filtrera.

Melissa Horns "Som jag hade dig förut" är temaet för den annalkande våren. Det ligger förändring i luften, och jag är förtvivlad och lycklig på samma gång. Jag känner något, jag lever! Självklart är jag ledsen, men jag är också jag. Mer jag än vad jag varit på många månader. Jag vet vad jag vill, vart jag vill gå. Det var längesen, alltför längesen.

Bubblan jag bodde i har spruckit. Plötsligt når jag ut till människor, plötsligt når de in till mig. För första gången på länge kan jag förundras över världen. Fascineras av isen, av människorna som går förbi mig, av blickarna jag får, av sakerna jag lär mig, sångerna jag hör. Jag blir berörd.

Och jag längtar efter att skriva igen, jag längtar efter att fotografera och sjunga. Min längtan hade gått i ide, stängt i sig i en vardag jag inte kunde tackla, och inte komma ut ur. Jag fastnade i apatien och meningslösheten igen.

Det är något med min smärta nu. Förr så var den dov och destruktivt, gick inåt och förstörde mig. Nu är det som att smärtan är en skapande kraft, den för mig vidare, skjuter mig framåt. När det redan gör ont kan man inte förlora, smärtan har vunnit. Jag kan bara hänge mig. Verksamhetslustan, var kommer den ifrån? All konst föds ju ur smärtan? Men skapandet i sig är inte smärtfullt.

Och jag vill inte stänga in mig i min kammare, jag vill inte sitta i soffan och se på Gilmore girls, eller sitta framför datorn i timme efter timme. Jag vill ut, jag vill se, jag vill känna! Det är så märkligt. Jag är i kontakt med världen.

Ett glas vitt vin i mitt vardagsrum. Kanske två. Kanske hela flaskan. I dag är världen gränslös.

Jag kastar mig mellan självutveckling och självförebråelser. Hur gör man? Hur kommer man vidare?

Ett stilla snöfall utanför mitt fönster. I Skåne är det snöstorm. Det är märkligt att tänka på. Hela världen känns så långt borta.

Och ändå. Vera står och diskar i köket. Musiken från hennes spinningpass mumlar sig genom väggarna, men är inte till mig.

Jag kan aldrig önska att jag vore någon annan. Jag kan aldrig ta tillbaka det jag gjort. Jag kan bara göra bättre nästa gång. Det var någon som sa det till mig en gång. Då förstod jag inte innebörden, men nu gör jag det. Jag förstår innebörden nu. Jag förstår innehållet.

Att vara självupptagen. Att vara så rädd för framtiden att man glömmer nuet. Att inte komma vidare. Att inte se vad det är man vill ge för att man är så upptagen av vad man inte får. Just nu, just här. Vad vill jag ge? Igår var det ingenting. Idag är det allt.

Jag har det med att vara sublim. Intrikat, som jag tror kanske är ett norskt ord. Det spelar ingen roll. Jag är svorsk nu.

Det var flera månader sen jag skrev sist. Jag tror att jag slarvade bort mig själv. Och alla andra. Men det är väl samma sak, mer eller mindre.

Hur hittar man sig själv igen? Jag behövde något att spegla mig i. Någon annans känslor, upplevelser, tankar och viljor. Och nu ser jag mig själv. Allt jag ville ha, och allt jag inte kunde ge. Det blir rundgång, ljudet skär i öronen. Jag tycker inte om det.

Orden blir som trubbiga knivar, klumpiga redskap. Det är mycket som ska sägas. Det är mycket som är banaliteter. Hur kunde jag tro att allt var bra när jag inte kunde skriva? Jag har ljugit för mig själv. Jag har stirrat glanslöst i den vita väggen.

Allt som var roligt blev plötsligt tråkigt. Och ändå fortsatte jag. Ändå uthärdade jag, ihärdigt. Hur vet man att man känner sig själv? Kan man någonsin det? Jag tror inte att jag är en person, jag är flera, speglade i andras ögon. Bara som alla andra. Man får inte glömma att spegla sig.

Det finns ingen sanning. Det finns bara det man väljer att tro på. Jag väljer att tro på det här. Och jag vet att jag har förändringpotential. Fast det räcker kanske att vrida tiden tillbaka? Det räcker att bara se in i hans ögon. Där ekar det av tomheten jag lämnade efter mig. Nu är jag på väg tillbaka.

"I'm walking in Memphis" ljudar till mig från köket. Veras skrammel. Var är jag?

Jag är här, just nu. Och jag tänker inte på framtiden.

Med ekonomisk måttstock

Det är höst utan för mitt fönster. Oslo ligger grått och regntungt. Lördag morgon med Dagsavis och morgonkaffe, sedan gymnasiala samhällstudier och matrester från gårdagen. Jag läser om globalisering och tycker att något saknas i de ekonomiska teorierna. Det ekar här inne.

Det är mycket man borde göra. Rädda världen, sluta köpa så mycket saker, sortera fler sopor, äta ännu mer vegetariskt. Jag känner avmakt och köper medlemskap i "Framtiden i våre hender". De skickar en tidning och ett vykort med politiskt budskap, några klistermärken. Jag prenumererar på nyhetsbrev från både miljö- och kulturorganisationer men orkar aldrig uppbringa det som krävs för att gå på arrangemangen. Hur ska vi då rädda världen, utan engagemanget? Individens ansvar, känslan av att vara en del av något stort, en massrörelse. Jag saknar samhörigheten. Min värld är så liten i allt det stora.

Och jag läsar artiklar om artister och kulturarbetare som röstar på partierna som säger "mer pengar åt kulturen". Tänker på de rika som röstar på partierna som säger "bort med toppskatten" och tycker att det är samma sak. Egenintresse är alltid egenintresse, även om man håller med i den specifika saken. Hur många är det egentligen som röstar för partiet som säger "mer pengar åt någon annan". Det kostar pengar att vara idealist. Det är ju det det handlar om, att vi måste få det sämre. Åtminstone i ekonomiska mått mätt.

Detta blev allvarligt. Jag blir yr i huvudet och måste byta fokus. Till det triviella och dagliga. Vilket diskmedel jag ska köpa, vilken mat jag ska äta, vilka böcker jag ska läsa. Jovisst, jag vill ha pengar men jag vill använda de på ett sätt som jag själv kan försvara. Väljer fairtrade-kaffe på 7-11 och ekologiska äpplen i affären. Och det ska vara bärkraftigt. Och det ska vara etiskt. Och det ska vara billigt, billigt, billigt -i ekonomiska mått mätt.

Ja, jag läser om globalisering, jag läser om politik, jag läser om miljövärn. Det är något som saknas.

Och nu sitter jag ensam i vardagsrummet hemma i lägenheten igen. Solen skiner utanför och jag har tagit på mig bikini för att så småningom gå ut i solen och känna sommaren på kroppen lite till innan den försvinner helt. Men först har jag ätit frukost framför webradion och lyssnat på Jan Guillous sommarprat från 1984. Han säger många kloka saker och spelar vacker musik. Jag lyssnar just på en otroligt stämningsfull sång från programmet som heter "Theme from Harry's game" av Clannad. Det är vackert.

Höstlängtan

Nu är det höst igen. Jag har levt i mellanrummen i flera månader. Andats korta, tvära andetag. Nu är ingenting kvar. Det är höst! Allt börjar om på nytt, jag kan välja mitt liv från början igen. Möjligheterna ligger öppna.

Uppmaning

Att leva. Att vakna på morgonen och sen kliva upp ur sängen. Att koka kaffevatten och göra mackor. Att läsa tidningen. Att gå ut och ta en trevlig öl med kollegorna kvällen innan. Att ta taxi hem och stupa in i drömmen.

Att inte gömma sig, att vara den man är. Att gå längs Oslos gator och andas vårluften tungt in i lungorna. Att hitta konstruktiva lösningar, en väg ut. Att prata om ytliga saker, för att prata om något, för att ha trevligt tillsammans. Att dra interna skämt och känna att man är en del av någonting.

Att kasta sig ut i möjligheter, gripa dagen som den är. Att leva sitt eget liv -inte någon annans. Att låta bli att försöka passa in i färdiga mallar, som är både för många och för små. Att skapa sitt eget rum som man både trivs och får plats i. Att använda sina förutsättningar.

Att ta ansvar, att vara ärlig och öppen men inte påträngande. Att vara självklar men inte arrogant. Att vara till hands men inte i vägen. Att förkovra sig och vila nuet.

Att låta bli.

Den är redan här

Tiden går så fort.

Jag går genom ett ljusnande Oslo, min käre i handen. Luften är full av liv, ändå stilla. Så stilla. Det är något som växer och formar sig, något som skapar sig själv. Som en anda i luften, som vägen framför mig -den blir till medan jag går den. Som framtiden. Framtid. Min framtid.

Vem är jag? Vart vill jag? Tiden går så fort.

Min fingertoppar snuddar vid tangentbordet, gitarrsträngarna, pennan, pianot.
Och vatten mellan dem, silas fram och tillbaka. Mjukt, flödande vatten.

Jag längtar efter havet och smaken av salt på mina läppar. Jag längtar efter nuet när det sköljer över mig (just detta). Jag är full av liv och längtan, lugn och fantasier. Ändå klarar jag att se ett sammanhang.

Det tar tid att landa. Det tar tid att definiera sig själv. Vem är jag? Tiden sköljer över mig i vågor (som nuet), ögonblick som upplevs och förändras eller förändrar.

Jag längtar efter våren, vill känna den i lungorna. Insupa varje sekund.
Den är redan här.