Uppmaning

Att leva. Att vakna på morgonen och sen kliva upp ur sängen. Att koka kaffevatten och göra mackor. Att läsa tidningen. Att gå ut och ta en trevlig öl med kollegorna kvällen innan. Att ta taxi hem och stupa in i drömmen.

Att inte gömma sig, att vara den man är. Att gå längs Oslos gator och andas vårluften tungt in i lungorna. Att hitta konstruktiva lösningar, en väg ut. Att prata om ytliga saker, för att prata om något, för att ha trevligt tillsammans. Att dra interna skämt och känna att man är en del av någonting.

Att kasta sig ut i möjligheter, gripa dagen som den är. Att leva sitt eget liv -inte någon annans. Att låta bli att försöka passa in i färdiga mallar, som är både för många och för små. Att skapa sitt eget rum som man både trivs och får plats i. Att använda sina förutsättningar.

Att ta ansvar, att vara ärlig och öppen men inte påträngande. Att vara självklar men inte arrogant. Att vara till hands men inte i vägen. Att förkovra sig och vila nuet.

Att låta bli.

Den är redan här

Tiden går så fort.

Jag går genom ett ljusnande Oslo, min käre i handen. Luften är full av liv, ändå stilla. Så stilla. Det är något som växer och formar sig, något som skapar sig själv. Som en anda i luften, som vägen framför mig -den blir till medan jag går den. Som framtiden. Framtid. Min framtid.

Vem är jag? Vart vill jag? Tiden går så fort.

Min fingertoppar snuddar vid tangentbordet, gitarrsträngarna, pennan, pianot.
Och vatten mellan dem, silas fram och tillbaka. Mjukt, flödande vatten.

Jag längtar efter havet och smaken av salt på mina läppar. Jag längtar efter nuet när det sköljer över mig (just detta). Jag är full av liv och längtan, lugn och fantasier. Ändå klarar jag att se ett sammanhang.

Det tar tid att landa. Det tar tid att definiera sig själv. Vem är jag? Tiden sköljer över mig i vågor (som nuet), ögonblick som upplevs och förändras eller förändrar.

Jag längtar efter våren, vill känna den i lungorna. Insupa varje sekund.
Den är redan här.

Brottstycken

Är det nu jag borde skriva något?

Mitt i tidiga februari, med mörkret pressande mot fönsterrutorna och bruset av tystnad i öronen. Allt är så tomt och allt går så långsamt. Ändå är det som att mina sinnen är överstimulerade. Var kommer alla intryck ifrån?

Jag sitter ensam i vardagsrummet och dricker rödvin, skyhöga klackar slarvande under bordet, fötterna ovanpå. Jag tänker inte, ändå kommer tankarna till mig i märkliga vågor. Drömmer jag?

Inatt drömde jag intensiva drömmar, de ville inte låta mig vakna helt, släppte inte taget när jag behövde återvända till verkligheten. De satt hårt och lämande en melankolisk stämning hela dagen.

Men imorgon är det än ny dag med nya möjligheter, ja Gud hjälpe mig, alla vägar ligger öppna. Och jag har glömt hur man väljer. Eller visste jag aldrig?

Och så rinner december in i januari. Det nya året.


2008 var långt. Längre än andra år tycks det mig. Längre och lyckligare. Än 2007. Än allt. Än alla. Nu är det 2009. Tvåtusennio. Jag upprepar det för mig själv, men klarar ändå inte att göra det verkligt.



Jag går genom ett ljummet, vitt och blött januari-Oslo. Jag tänker att det är min stad. Den var inte det men jag har gjort den till det. Vinden blåser genom, in till huden när jag går längs Thorvald Meiers gate, över Akerselva och vidare in på Youngstorget. Det är två plusgrader ute och jag tänker att det är varmt. Jag tänker att det är för varmt, att det är synd att snön inte får ligga, att den smälter till den gråa sörja som flyter under mina svarta gummisulor.

Så tänker jag att jag är en annan nu. Att jag har förandrats. Det var något i mig som fick nog. Nu är jag mitt i allt det nya. I det nya livet, i framtiden. Ja, man längtar så efter framtiden, så plötsligt är den här. Det känns märkligt verkligt.

Processer

Det var något som skedde. Jag kan inte längre förklara vad det var, det var något inifrån. En process som satte igång eller fullfördes. Något välbekant inför det helt okända.

Det var någon som kom. Men aldrig en främling, bara en dröm om något bättre. En längtan efter tillhörighet och gemenskap. Sådant måste man skapa själv.

Sakta ackomoderar man, sakta skapar man nya krokar att hänga upp tillvaron på, sakta vänjer man sig. Sakta vande jag mig.

Jag vaknar tyngre än vad jag somnar, tappar mitt medvetande in i verkligheten, chockar mig till vakenhet. Drömmen hänger sig kvar, om andar som fyller upp våra kroppar och ett förlorat barn.

Jag önskar mig en framtid som är självklar men oviss, förutbestämd och självgående. Det finns inga höga hästar kvar att kasta sig upp på, det finns bara nuet, och det är det som för mig framåt. Jag griper tag i det som varit, prövar att bygga en självbild, prövar att se mig själv utfrån men skrapar bara på ytan. Hör mig själv säga att "det passar fint det" och undrar om det verkligen gör det. Kan man någonsin genomskåda sig själv?

Verkligheten blir till en följd av det man känner, inte tvärtom. Allt är väl som det borde vara. När var känslor någonsin verkan och inte orsak?

Skeenden

Jag kommer hem, jag landar. Det känns som första gången på veckor. Jag går och pysslar, plockar undan, småstädar. Plockar in disken, viker tvätt, sorterar ut gamla kläder. Kokar te och tänder stearinljus i vardagsrummet. Tänk att jag är jag. Jag sätter upp håret i en slarvig knut och dansar till Eva Dahlgren tills det trillar ner igen. Jag är ensam och älskvärd.

"Tänk att möta ngn som är så full av livslust som du". Jag blundar och tänker på mamma, känner mig lik henne i allt det goda. I frigjordheten och de höga skratten, i frihet och utlevande. Tänk att vi är vi.

Jag glömmer bort att akta mig för att vara pretantiös. Det är härligt och ofarligt. När jag vaknar mitt i natten lägger jag pannan mot hans rygg och andas in. Känner efter och rusar mig. Tänk att det här är livet jag lever.

Snart börjar jag om från början igen. Hamnar i det oregelbundna och rastlösa. Nu är det jag som måste vara ramen. Jag som måste skapa rutinerna. Det skrämmer och pirrar mig, för mig baklänges och framlänges på samma gång. När blev jag så här? När blev jag så ung och oförstört lycklig, när blev jag framåtanda och carpe diem?

Jag finner mig själv i en sal full av människor. Jag har sidenklänning och höga klackar, jag är allt annat än mig själv, men ändå just jag. När jag återigen skrattar lite för högt och applåderar lite för länge så känner jag igen mig och hittar tillbaka, jag var här hela tiden.

Men rotlösheten har plötsligt slagit rot, jag kan inte nöja mig, klarar inte att stanna upp. Gräset lyser lockandet och smaragdgrönt på andra sidan. Vart är jag på väg? Vem är det jag vill vara?

Jag går luciatåg genom glasgången i jeans och en vit blus, jag står i kulissen och kikar in. Jag går till biblioteket utan att låna böcker, går inom bion utan att se på film. Hemma i mitt vardagsrum brinner adventsljusen ner, gång på gång. Jag kommer aldrig genom böckerna i bokhyllan, jag glömmer att gå ut, men också att vara hemma. Jag sitter fast i mellanrummen, jag trivs för det mesta. Det är bara ibland som längtan griper tag.

Etterpå

Jag står på en flygplats, plattform, vändpunkt.
Ett rum för avfärd.
Det är stor och vitt, luften är lätt att andas.
Ljuset är starkt, allt är tydligt.
Tjockt, frostat glas med stålkarmar.
2000-tal.

Det ligger framför mig.
Det är inte en slingrande krokig stig.
Inte en rak, bred väg.
Det är ett öppet rum, fullt av ljus och luft.
Jag sträcker ut armarna och famlar med fingertoparna.
Möter inget motstånd.

Är det en kliché?

Jag står med båda fötterna på jorden.
Torr, packad jord.
Brun och lite dammig.
Jag blir skitig under naglarna.
Sorgkanter.
Jag ser på himlen.
Rosa, blått och grått i tjocka skikt.

Världen ligger ovanpå.
Om vartannat, i lager.

Jag tar ett djupt andetag och får jorddammet i lungorna.